Lucia

Så kändes det äntligen som lite julstämning även här i Sydafrika, när svenske ambassadören med fru bjöd in till Lucia-firande på svenska residenset. Aldrig trodde jag väl att jag skulle få se mina pojkar som stjärngossar igen, men igår hände det! Över 40 svenska barn deltog i det bejublade Luciatåget som sjöng svenska Lucia-sånger för över 200 gäster. Kvällen inleddes med glögg, pepparkakor och lussebullar (inte alls lika goda som mina) i residensets lummiga trädgård. Inne var det julfint med julgranar och tända ljus. Lagom till Lucia-tåget sänkte sig mörkret och när sången klingat ut brakade ovädret löst med ösregn och åska. Lite annorlunda julväder, men stämningen var det inget fel på. Vi bjöds på julbord, där smakerna åtminstone liknade svensk jul och tomten kom med godis till alla barn.

Man blir alltid lite extra svensk så här i förskingringen, det kan inte hjälpas. Smaken av glögg och svenska pepparkakor smakar aldrig så bra som utomlands. Och flera var nog nära att fälla en liten tår vid åsynen av små och stora tomtenissar, söta tärnor, stjärngossar i alla storlekar med struten på svaj och en alldeles svensk Lucia. Nu känns det som att det kanske kan bli lite juligt trots vädret och värmen. Julstressen verkar vara densamma... Men gran tror jag att vi skippar i år. 

Victoria Falls

I helgen åkte vi till Victoria Falls - helt fantastiskt! Jag hade inte så jättestora förväntningar, men blev verkligen betagen av denna unika naturupplevelse. Näst efter Grand Canyon är detta det häftigaste jag upplevt. Och Zambia är ett trevligt och vänligt land som verkligen gav mersmak.

Victoria Falls ligger på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe, nära Namibia och Botswana. Vi valde att åka till Livingston i Zambia, och bodde på ett hotell precis vid ingången till nationalparken Mosi-oa-Tunya som hyser fallen. Det gjorde att vi kunde promenera över flera gånger om dagen och se fallen och dess omgivningar från olika håll. 

Jag tänkte innan vi kom dit att vatten som vatten, även om det trillar från hög höjd, Victoriafallen är 105 meter höga. Ungefär som Niagara (som bara är hälften så högt). Men det är så mycket mer! Denna tid på året är det som minst vatten i fallen, det kanske är ca en femtedel av den 1,6 km långa ravinen som täcks av vatten till skillnad från när det är som mest i mars-april. Mängden vatten beror på hur mycket vatten det är i Zambezi-floden vilket beror bla på hur mycket det regnar i Angola där regnperioden börjar i november-december. Nu när det var mindre vatten kunde vi istället se det fantastiska landskapet med dess höga raviner och vi kunde till och med gå på Zambezi-floden, bort till Livingston island och ända ut till kanten där det annars är vatten. Vilken hisnande upplevelse! Inget för personer med svindel.

Hela vidden av landskapet kring Zambezifloden såg vi från ovan, i helikopter. Det kan verkligen rekommenderas. Världens bästa utsikt och en fantastisk känsla. Vattenröken från fallen är tydlig och den såg vi även från flygplanet på väg hem.

Det är inte bara lågsäsong för vattenmängden utan även för turister, vilket gjorde att det var lugnt och skönt och inte alls mycket folk att trängas med. Detta är Afrikas största turistmål, så hotellen är stora och många rundresor går naturligtvis hit. 

Vi tog också en tur med båt på Zambezi-floden. I lugnt och lagom tempo med en drink i handen gled vi upp och ner längst floden i solnedgången. Till vår stora förtjusning fick vi se massor av flodhästar. Jag älskar flodhästar! Vilka märkliga djur, som stora köttklumpar med världens gap som lever mestadels under vatten. En del säger att de är afrikas farligaste, och det är klart att kommer man ivägen för deras gap så är det tämligen kört. Men det kan man undvika. De är inga rovdjur, utan är glada och nöjda med att tugga gräs.

På lördagen gick vi över till grannhotellet och njöt av high tea till utsikten över floden. Där kände man lite av kolonialtidens vingslag, även om hotellet är nutida, byggt i gammal stil. På gräsmattorna både där och runt vårt hotell betade zebror i godan ro. De måste vara istället för gräsklippare, tystare och vackrare. I skogarna runt hotellen fanns både giraffer, impala och en massa apor. Giraffer är väldigt stora när man är två meter ifrån dem. 

Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att gå ner till The boiling pot, den andra ravinen efter fallen där vattenmassorna samlas. Vägen ner är en härlig, vacker tropisk djungel. Och nere i själva grytan är forsarna stora och starka. Där kan man åka på stora gummiflottor, raftning. Vilket spännande skådespel! Johannes var ganska förgrymmad att han inte fick prova på. Han är också sugen på bungy jump från bron som går mellan Zambia och Zimbawe. Så vi bestämde att vi måste komma tillbaka. Då kanske det blir Zimbabwe-sidan, trots Uncle Bob.