Sista dagarna i Madagaskar

Sista morgonen i Diego Suarez vaknade vi till strålande sol på stranden i Marena. Tjugo meter till morgondoppet!! Det var bara vi, några kossor och en grupp fiskare som halade in nattens fångst. Helt underbart! Ganska mycket Åhus-känsla faktiskt, men betydligt varmare vatten :) Vi bodde på det enda lilla strandhotellet i Marena, som var som ett litet enkelt guesthouse. En fransk gubbe ägde stället och serverade oss en fransk frukost. De andra gästerna var också franska gubbar.

Undrar om det var såhär Thailand var på 70-talet? Exotiskt med vackra, öde stränder och enkla bungalows? Man har svårt att tro att Madagaskar skulle kunna bli ett nytt Thailand, men de naturliga förutsättningarna finns definitivt. Det här är en av de få resor vi varit på utan att träffa på en enda svensk, inte ens en skandinav! 

Efter frukost var det dags att lämna och vi checkade in på den enkla flygplatsen i Diego Suarez för att åka tillbaks till Antananarivo. Flyget gick två timmar tidigare än planerat, men det är tydligen helt normalt i Madagaskar. De ändrar flygtiderna hela tiden och har man tur blir man informerad innan!

Nu när vi landade i Tana var det vackert väder och många timmar dagsljus kvar, så vi fick en chans att se lite av denna myllrande stad. Trångt, smutsigt, gamla och tyvärr slitna, men vackra byggnader, massor av små gula taxibilar och männiksor, hundar och bilar överallt. Staden är kuperad och har en låg del och en hög del. Högst upp ligger kungen och drottningens palats och längst ner den stora marknaden som säljer det mesta. I kvarteren runtom där vi bodde var det lugnt och man kunde strosa runt på gatorna. Några kvarter bort ligger det finansiella högkvarteret med finansministeriet och riksbank, samt premiärministerns kontor. Fransmännens påverkan på arkitekturen är tydlig.

Middag hade vi bokat på stans bästa resturang, La Varangue. Vilket ställe att avsluta resan på! Inredningen var helt fantastiskt, en samling av allehanda föremål från förra seklets början såsom vackra oljelampor, väggur, kikare, telefoner m.m.. På en vägg i baren hängde en hel samling gamla saxofoner! Mycket dekorativt! Maten smakade utmärkt, liksom den franska champagnen och vinet. 

Hela söndagen gick åt till att resa hem, även om flygtiden till Johannesburg bara är drygt tre timmar. Tre timmar innan avgång skulle vi vara på flygplatsen och att checka in var en helt manuell procedur. Boardingkort och bagagetags skrevs för hand. Så det tog sin lilla tid... Sen visade det sig att vårt flyg var nästan två timmar försenat, så det blev att fördriva tiden på en riktigt tråkig flygplats, där man inte ens kunde få något att äta. Tur vi hade ett litet förråd med torrfoder kvar. Men fina korgar hade de att sälja, så jag köpte på mig ett gäng, alltid något!

Madagaskar har varit ett fantastiskt äventyr och en helt ny upplevelse. Ganska möra landade vi i Joburg som sällan har känts så civiliserat och modernt! Pojkarna har aldrig uttryckt en sån förtjusning över Sydafrika någon gång innan :) Alexander skall aldrig mer sätta sin fot i ett u-land, men talar fortfarande om att t.o.m. Nordkorea måste var bättre än allt annat i Afrika... Han berättar rövarhistorier för sina vänner hemma i Sverige om vilka förfärliga resor hans föräldrar tar med honom på, men gör det med ett leende på läpparna.  

Äventyr på havet

Väl tillbaks vid kusten efter den skumpiga färden var planen att ta en traditionell segelbåt ut till Emerlad sea. Skepparen hade sagt att vi måste ge oss av så tidigt som möjligt, men vi kom nog iväg i senaste laget. Det hade nämligen hunnit bli lågvatten, så vi kunde inte segla genom det tänkta sundet för där var det bara sandbank så här dags. Plan B blev istället att gå i-land på halvön bredvid, promenera några hundra meter till andra sidan och där kliva på båten igen. Sagt och gjort. Segelturen ut till halvön blev en vågig och blöt tur som tog ca 20 minuter. Än så länge var alla dock överens om att detta var bättre än bilfärden tidigare.

På andra sidan ön låg en liten fiskeby och där stannade vi för att äta lunch. Med på båten var inte bara de tre männen som seglade den utan även två kvinnor som skulle laga den medhavda maten. Fisk och ris och lite annat tillbehör. Medan de lagade mat, så strosade vi längs stranden och betraktade livet i den lilla fiskebyn. En grupp fiskare kom in med en jättefångst stora fiskar som delades upp mellan alla familjer i byn. Barnen lekte på stranden. Byn består av ca 100 invånare som alla livnär sig på fiskeri. Ett fattigt och enkelt liv, men ingen brist på mat. Som i de flesta afrikanska byar lever man i ett slags kooperativ eller som en storfamilj. Alla ser efter alla och delar på resurserna. Men hålla rent och snyggt är de väldigt dåliga på. Infrastruktur för att ta hand om skräp saknas, liksom medvetenhet om miljöpåverkan. 

Lunchen smakade utmärkt, och sent omsider anlände vår båt till stranden. Nu bar det av till Emerald sea, en del i havet med smaragdgrönt vatten. Underbart vackert och väldigt inbjudande. Vi hade hoppats på lite snorkling med det var för mycket sjö. Istället blev det bad på en helt tom strand. Alla andra turister hade nämligen begett sig tillbaks i sina segelbåtar, eftersom de förmodligen kommit iväg mycket tidigare på förmiddagen än vi. Och det var när vi skulle vända hemåt som det äventyrliga började.

Segelbåtarna här är av det mycket enkla slaget och kan inte slå. Alltså måste man ta ut kurs och få vinden rätt från start. Vi behövde ta ganska rejält med höjd för att pricka in i gattet som ledde in till Ramena. Nu var det högvatten igen, så det var inget bekymmer med sandbanken. Men den lilla motorn som segelbåten var försedd med gav upp innan vi hade hunnit tillräckligt långt ut! Så vi hissade segel och seglade mot gatten i förhoppning om att det skulle vara tillräckligt ändå. Och nu var det höga vågor! Oj, så blöta vi blev, men det kändes fortfarande väldigt roligt och vi skrattade mest. Stackars Roberto såg dock lite blek ut och var nog tacksam att han hade gäster som var sjövana :) Flytvästar hade vi naturligvis inte, även om det fanns en hög i båten. Dessa hade inte passerat livräddningssällskapets inspektioner, det är ett som är säkert.

Förutom att det var väldigt vågigt och vi var blöta såg det ganska lovande ut. Ända tills det blev lite strömt och vi drog rejält åt höger. Vi landade nästan på halvön igen, kanske 50 meter fel. Och motorn ville förstås inte starta. Då blev planen att lägga ankar, hala seglet, vända båten och flytta seglet till andra sidan. Sen seglade vi ut på havet igen för att ta ny höjd. Och nu började solen dala ordentligt och vi insåg att vi inte hinner tillbaks innan det är helt mörkt. Det började kännas lite kymigt och vi undrade stilla vad som skulle hända om vi misslyckades med även detta försök. Övernattning i den lilla fiskebyn framstod som det troligaste alternativet och det kändes väl sådär. Speciellt som att vi alla var genomblöta.

När vi väl kommit ut tillräckligt långt var ju problemet att vi måste vända seglet igen. Och det blåste rejält. Då bestämmer sig skepparen för att göra en jipp, alltså svänga runt seglet åt fel håll. Ingen lätt och ganska riskabel manöver i denna blåst. Och vi hade nog kunnat tappa seglet, hua vilken hemsk tanke. Men de tre erfarna seglarna tog i för kung och fosterland och seglet kom på plats, båten vändes åt rätt håll och nu såg det lite bättre ut. Ganska kalla och i mörker gled vi genom sundet och såg ljusen borta i Ramena. Nu kändes det lugnt, vi skulle komma i land. Jag tyckte det var ganska magiskt att glida i mörkret mot stranden nu när vinden mojnat rejält och jag slutat frysa. Patrik hade nog varit mycket mer stressad ute på havet än han vågat visa, så han var fortfarande skakig och frös rejält. 

Väl tillbaks i Ramena checkade vi in på ett litet strandhotell och tog varsin varm och skön dusch. Så det hela avlöpte väl till slut!

Ankarana

Målet med vår roadtrip var nationalparken Ankarana. Det som är trevligt med parkerna på Madagaskar är att man kan promenera. Det finns inga farliga rovdjur och inte heller så gott om andra farliga djur som giftiga ormar och så. Lite myggspray och man är helt safe. 

Vi tog en tur direkt när vi kom dit och fick en utmärkt guide som talade perfekt engelska. Han var otroligt kunnig vad gällde djur och natur och kunde namnet på allt vi såg. Patrik älskar fåglar och de flesta fåglar här är unika för Madagaskar. Jag är lite mer förtjust i träd och blommor. Vi såg några fantastiska baobabs och ett vildfikonträd som var 600 år gammalt! Snacka om stora och höga träd! 

I Ankarana finns jättestora grottor som jag, Johannes och Alexander gick in i. Dessa användes som gömställen för urinvånare under något krig och tyvärr strök ganska många med där inne. Fortfarande ser man benresterna av dessa och vid några ben såg vi pengar som folk lagt som offergåvor. Vi blev också ombedda att ta av oss kepsar och hattar i respekt för denna heliga plats. Men den riktiga attraktionen med grottorna var tusentals och åter tusentals fladdermöss. Tre olika sorter i tre olika storlekar. De hängde i stora klasar i taket på grottorna och flög när vi lös på dem med ficklampor. Jag trodde nog att jag skulle tycka att det var urläskigt, men det gick ganska bra! De är ju synnerligen oförargliga och eftersom jag vet att de äter massor av mygg tycker jag att de är ganska trevliga. Redan innan vi gick in i grottorna kände vi en väldigt speciell doft, inte olika soya. Fladdermusbajs förklarade guiden. 

Väl ute gick vi tillbaks för att äta lunch hos Chez Laurent. Enkelt men väldigt gott. Roberto hade förbeställt, annars får man ingen mat i denna avlägsna by i mitten av ingenstans. 

Efter lunch blev det en längre tur i parken. Alexander och Sebastian valde att vila upp sig på hotellet, men vi andra fick en trevlig vandring. Nu såg vi lemurer lite varstans och återigen kameleonter och olika fåglar. Massor av träd och växter förstås. I en del av parken finns en tsingy som vi såg både ovanifrån och inuti. En tsingy är eroderad sandsten som bildat vassa klippbildningar. Dessa finns på ett flertal platser i Madagaskar. Namnet kommer sig av att befolkningen gömde sig inne i dessa labyrint-liknande formationer under ett krig och eftersom det är så vasst att gå sa föräldrar till sina barn att gå på tå (de var ju barfota), och att gå på tå heter tsingy-tsingy på malagasy.

Det blev en lyckad dag i hettan och sen åt vi middag och sov på ett trevligt litet guesthouse som helt och hållet lever av turister som kommer till parken. Det var helt fullbelagt. Nästa morgon var det tidig uppstigning för att återta färden tillbaks till Diego Suarez på skumpiga vägar.