Bye-bye Botswana

Efter en natt på hotell började återresan söderut från Kasane. Resan ned till Francistown är rena game-driven! Det är djur överallt. Vi såg både elefanter och en stor eland precis vid vägen. Det är annat än älg det, så man förstår att köra i mörker är en mycket dålig idé. 

På vägen stannade vi i Nata för lunch, en lite by som påminnde om Gweta. Ju närmare Francistown vi kom desto mer jordbruksbygd blev det, och fler kossor än elefanter på vägarna. På ett ställe fick vi stanna i en s.k. veterinärstation som de har med jämna mellanrum på vägarna i Botswana. På grund av risk för spridning av mul- och klövsjuka, så får man inte ta kött och färsk frukt från nord till syd eller från väst till öst. Och så måste både skor och bildäck desinficeras. Så vi fick kliva ur bilarna och trampa lite i en pöl med alkohol och visa våra tomma kylskåp. Annars var det lättkört på fina vägar.

I Francistown tog vi in på ett charmigt ställe som heter Woodlands stopover, utanför stan på vishan. Det är just ett stopover för overlanders som vi, som är på väg åt norr eller söder. Det är nämligen ganska tomt mellan städerna. Vi hade kunnat slå upp tältet här, men valde istället fina stugor med självhushåll. Vissa i sällskapet var mer sportintresserade än andra och kastade sig därför iväg in till stan för att hitta ett ställe som visade semifinalen i rugby mellan Springboks och ärkerivalen All Blacks från Nya Zeeland. Sebbe har fått nog av rugbymatcher, så vi valde att stanna kvar och kokade de sista nudlarna på vårt Trangia-kök (vilken bra uppfinning det är!). 

Tyvärr förlorade Springboks och vi gick alla tidigt i säng. Nu hägrade nämligen att komma hem för alla ungdomarna som var angelägna om att komma upp och iväg extra tidigt. Jag kände snarare lite sorg att resan började lida mot sitt slut och hade nog faktiskt kunnat tänka mig en liten sväng till. Vi åkte ju förbi gränsöverfarterna till både Zimbabwe och Zambia och det hade ju varit kul med en tur där! Det får bli nästa gång har vi redan bestämt. Nu har vi ju tält och all utrustning för att ge oss iväg igen.

Sista delen av resan i Botswana tog oss från Francistown på bra motorväg till gränsen. Så bra väg att det lockade att köra lite väl fort en lugn söndagsmorgon. Poliserna tyckte dock att det var en perfekt och tämligen sval morgon att vara ute med sina laserkontroller, så vi lyckades med konststycket att fastna i två fartkontroller på mindre än en timme. Det var mycket vänliga poliser som visade Patrik böteslistan och bad honom att betala böterna på plats. Men nu var ju våra pula slut! På första stället löste Patrik det med amerikanska dollar som han hade i reserv. Det visste de knappt vad det var så Patrik fick översätta växelkursen och kom undan med $40 i böter. På det andra stället var de lite kinkigare, men när Patrik visade sin tomma plånbok som bara innehöll 40 pula, så nöjde de sig med det och sa att de skulle köpa vatten för pengarna. Jag noterade vid båda tillfällena att de botswanska poliserna inte alls är lika feta som de sydafrikanska. 

In i Sydafrika kom vi utan problem vid gränsen. Åh, ni är tillbaks sa de när vi klev ur bilen och stämplade våra pass. Efter en vecka i Botswana var skillnaden märkbar när vi körde in i Sydafrika. Botswana är ett fattigt och rudimentärt land i jämförelse. Redan uppe i Limpopo-provinsen slogs vi av hur bördigt och grönt det är på åkrarna. I Sydafrika konstbevattnar man, något man inte har råd med i Botswana. Och den lilla staden Lephalale (Ellisras) är modern i jämförelse med allt vi såg i Botswana. 

Även om Botswana är fattigt och enkelt, så är det ett av de mest välskötta länderna i Afrika. Det är förhållandevis rent och prydligt och inte alls lika korrupt som många andra länder. Vi såg egentligen inga kåkstäder och inte heller tiggare i gatukorsningarna. Precis som Namibia är det ett stort land med liten befolkning pga mycket öken. Alla vi mötte var mycket vänliga och glada. Engelska är det officiella språket, vilket gör det lätt att kommunicera. 

Vi hade fantastiska dagar i Botswana! Både landet och campingen gav mersmak, så vi har redan börjat prata om vart nästa tur skall gå. Det finns så mycket att se och upptäcka i Afrika och för varje resa vill vi bara se mer! Idag köpte vi en stor karta för att ha på väggen så att vi verkligen kan se ut vilka resrutter vi skall ta. 

Chobe - elefanternas rike

Fredag morgon klev vi upp i gryningen för att packa ihop tältet för sista gången den här resan. Och nu kändes det som att vi fått in snitsen, för det gick riktigt snabbt. Efter frukost och packning begav sig vår karavan av norrut i Chobe national park, mot Kasane. Det blev återigen en mycket sandig resa och tour-guiden Peder drog upp ett otroligt tempo! Patrik och jag körde på lite med hjärtat i halsgropen med vår punktering i färskt minne. Men vi susade genom sanden i 60 km/h och till vår stora glädje tog sandvägen slut fortare än vi trott. Och då blev det asfalt! 

Chobe har världens största samling av elefanter, närmare 70 000. Så vi såg elefanter överallt! Och en hel del andra djur också. Och djurlivet tog inte slut bara för att vi kom ut på asfalt och mer civiliserade trakter. I Botswana är inte nationalparkerna inhägnade, så djuren går fritt. Det är därför inte att rekommendera att köra när det är mörkt. 

Strax före lunch var vi framme i Kasane som ligger i den absolut nordligaste delen av Botswana, där Botswana, Namibia, Zimbabwe och Zambia möts. Här rinner Chobe river och den stora mäktiga Zambezi-floden är inte långt därifrån. Från Kasane är det bara 30 km till Livingston där Victoriafallen ligger på Zambia-sidan. 

Nu checkade vi in på Chobe Safari lodge, ett stort hotell i kolonialstil precis vid floden. Det kändes lyxigt att få lagad lunch och kunna ta sig ett dopp i den svalkande poolen. Det märktes att detta är ett av de mest besökta platserna i Afrika, tack vare närheten till Victoria-fallen. Många internationella turister kommer hit. 

På eftermiddagen hade vi bokat in oss på en båttur utmed floden för att se djuren och titta på solnedgången. Och det gjorde oss inte besvikna! Det var en av de bästa safariturerna vi gjort. Vi såg så mycket djur och med båten kunde vi komma riktigt nära. Jag som älskar flodhästar fick på nära håll se hur de gick och betade längs flodstranden. Gott om krokodiler låg både på land och i vattnet. En stor buffelhjord gick och betade och massor av olika antiloper. Och så alla dessa elefanter!!! Vilka fantastiska djur. Vi fick se hur en hel hjord bestående av ett flertal familjer med säkert femtio elefanter vadade och simmade över floden från den ö där de gått och betat under dagen. Det var en mäktig syn. Och Patrik var alldeles till sig av alla nya fåglar han fick se, flera ganska ovanliga. Man förstår att detta är ett paradis för djuren, med allt vatten och fridfullheten ute på flodön. I Chobe finns the big four, men inga noshörningar tyvärr. 

Vi hängde kvar ute på floden tills solen gått ner och det var en riktigt vacker afrikansk solnedgång. Blodröd försvann solen sakta ner vid horisonten medan vi satt på övre båtdäck i den ljumma kvällningen. 

Savute

När man lämnar campingen i Third Bridge åker man först över den bro som kallas Third Bridge. Broarna i Moremi består av stockar, så man kör naturligtvis lite försiktigt över. Just den här tredje bron består till första delen av en liten vattensvacka som man kör igenom. Inget större bekymmer för riktiga bilar eftersom vattennivån så här års är låg. Men det är ju skumpigt och då är det extra bra om man stängt till sina bakluckor ordentligt... Fordon nummer två av tre hade glömt den lilla detaljen, med påföljden att halva packningen hamnade i det dyiga vattnet! Modiga ungdomar kastade sig ut för att rädda väskorna utan tanke på att det skulle kunna finnas krokodil i vattnet. I närheten stod dessutom en stor elefant. Inget väsentligt blev förstört, så det hela gav oss alla ett härligt skratt så här på morgonen. 

Vi upptäckte nu också att våra cigarettladdare i bilen hade slutat fungera. Inte bra när man är i stort behov av gps för att ta sig fram. Återigen kändes det bra att vi är flera på turen och familjen Jensen fick istället ta lead med gps i sin bil. Tanken var att vi skulle ta den för årstiden torra våta vägen istället för den jättesandiga. Jag vet inte om vi lyckades med det för det var otroligt sandigt hela vägen. Vi har aldrig skakat så mycket i bilen någonsin, men bara ett liggunderlag flög av från taket den här dagen. 

Vi reste nu ut ur Moremi och vidare in i Chobe national park. Resan på ca 165 km tog ganska exakt fem timmar. Men utan fler missöden på vägen. Väl framme i Savute camp hade vi tillsammans förlorat ett antal ägg, två vinflaskor (inte våra!), tomater och lite vattendunkar. Dessutom upptäckte Magnus en pyspunka på ett av sina däck. Skönt att vi hann fram till campen innan luften var helt slut! Det visade sig nämligen att röret där man skall fästa in domkraften var trasigt, så det gick inte att få upp bilen från marken. Ännu ett däckbekymmer alltså! Men såklart fanns det en lokal förmåga som kunde komma med en annan typ av domkraft och hjälpa till. 

Det var enormt varmt när vi kom fram på eftermiddagen, säkert 40 grader. Och sååå mycket sand och inget vatten i närheten. Inte alls lika mysigt som Third Bridge. Men vägen hit var spännande, med ett annorlunda landskap och ganska mycket djur. Vi såg bl.a. en lechwe, en ovanlig antilop som vi inte sett förut. Och många elefanter. På campingplatsen finns inga apor, men mycket fåglar. På natten hördes lejonen ryta på avstånd och Sebbe hörde en hyena skratta. 

Jag måste säga att det är lite väl varmt med 40 grader. Speciellt när man är i mörk, varm sand som riktigt strålar ut värme. Och så smutsiga som vi är nu har vi sällan varit! 

I Savute stannade vi också två nätter och dag två hade vi alla fullt upp med att hitta skugga. Barnen roade sig med kortspel, frågesport och rugby i sanden. Helt plötsligt när vi alla var mitt uppe i en frågesport kom en stor elefant traskande rakt genom campen. Snabbt smet vi in i bilarna tills han hade spatserat förbi. På kvällen tände vi stor brasa och många lyktor och kände oss ganska säkra för djuren, men lite extra lyssnar man efter prasslande ljud i buskarna. 

Okavango och Moremi

Efter att ha gett oss av i gryningen från Gweta, kom vi till Maun runt åtta. Maun är porten till Okavango-deltat, ett fantastiskt naturreservat med ett delta som mynnar mitt i öknen. Naturligtvis ett paradis för alla djur som har tillgång till vatten och grönområden, men där männiksor har svårt att ta sig fram. Maun har en av södra Afrikas mest trafikerade flygplatser pga alla små trafik- och turistflyg som går därifrån och ut i deltat. Vi återsåg vårt rese-gäng på flygplatsen där vi bokat in oss på en entimmes-flygtur över deltat. Vilken natur! Den något skumpiga flygturen gjorde att vissa av oss mådde lite småpyton, men vi fick en underbar vy och överblick över deltat. Under oss såg vi elefanter, antiloper, en jätte-hjord av bufflar, flodhästar mm. 

När flygturen var över, så var vårt reservdäck fixat under tiden. Patrik åkte återigen till en lokal svetsningsverkstad för att svetsa bort de tre återstående hopplösa bultarna, medan vi andra provianterade mat för fyra dagar i bushen. Sen bar det av ut i vildmarken! Målet var Third Bridge, en campingplats så långt ut som man kan ta sig med bil i deltat. Det enda lilla missödet nu var att vårt kylskåp gav upp. Tur då att vi hade två fordon till med kylskåp.  

På sandiga och skumpiga vägar åkte vi i Moremi game reserv. När vi nästan nått vårt mål efter ca 4 timmar inträffade nästa missöde... Våra jerry cans (bensindunkar) flög av taket! Vi hade hört att de rörde sig i sidled när det skumpade som värst i sanden, men trodde nog inte att de skulle flyga av. De landade dock mjukt i sanden och ingen större skada var skedd. Vi tryckte in dem på flaket och körde den sista biten fram. 

Third Bridge, som vi hört mycket om, visade sig vara en fantastiskt mysig campingplats. Grön och lummig invid vatten. Vi fick gott om plats, precis bredvid ablution block (tvättinträttningen). Nu var det på riktigt! Camping mitt i vildmarken, utan stängsel som stänger ute djuren. Ingen fick röra sig fritt utan att säga till. De första djuren som hälsade på var naturligtvis babianerna som snodde åt sig familjen F's limpa. Senare på kvällen när det var helt mörkt, viskade Sebbe från sin post i ett träd att där går en hyena, bara någon meter ifrån oss. Spännande! 

Man kan inte tänka sig något mysigare än att sitta i lägereldens sken, med lyktorna tända och äta och dricka gott tillsammans med trevliga vänner. Och runtomkring hörs bara naturens ljud! Våra ungdomar trivdes vid lägerelden som de hjälptes åt med att hålla liv i. Två nätter i Third Bridge gav oss två ljuvliga kvällar som detta. 

Dag två beslöt vi oss för en slappe-dag, något som alla, inte minst våra chaufförer väl behövde. I skuggan njöt vi av böcker, kortspel, läxor och annat. Några av oss tog en båttur på floden och fick se den vackra naturen från vattnet. På vägen såg vi en elefant och en flodhäst, annars var det ganska stilla.

Den andra morgonen vaknade vi i gryningen. Patrik klev upp och ur tältet och möttes då av tio elefanter som betade runt omkring hela tältplatsen. Det var bara att kliva tillbaks in i tältet igen. Jag vågade mig på att kika ut, men elefanterna såg så fridfulla och snälla ut. Tänk att dessa stora djur kan röra sig såpass ljudlöst och graciöst i naturen. Det knakar lite när de äter på träden, men annars hörs inte mycket. De var totalt ointresserade av våra tält, bilar och bord som stod ute. Efter en halvtimme begav de sig bortåt för att fortsätta äta och vi kunde krypa ur tältet. Efter en snabb frukost packade vi ihop tält och annat för att resa vidare norrut.

Mot Maun med förhinder

Det är ganska äventyrligt att resa genom Botswanas nationalparker och man måste förbereda sig noga. Det är också bra att vara flera fordon, så att man kan hjälpas åt om man kör fast i sanden eller dylikt. En förutsättning är ju dock att man faktiskt håller ihop... Mobilmottagningen är dålig, så det är inte helt lätt att komma i kontakt med varandra heller. Med ungefär 5 km kvar till huvudvägen, efter en ganska besvärlig körning genom sanden, så kom vi bort från de övriga bilarna. Vi insåg att vi kört lite för långt västerut, men annars var vi på väg åt rätt håll. Våra vänner kände att de var lite vilse, men efter lite konfererande så kom vi fram till att vi alla var på väg norrut vilket var rätt. Då PANG kör vi på en vass sten i hög fart och vänster framdäck trasades sönder fullständigt. Vi hade precis passerat en åsnekärra och efter en stund kom den förbi oss där vi satt fast i sanden. Innan dess hade ett gäng pojkar från trakten kommit rusande för att hjälpa oss. De började vinscha både domkraft och reservdäck (som sitter fast under bilen). Åsnemannen kom också fram för att hjälpa till. Efter en stund insåg vi att vi saknade ett verktyg i verktygssatsen. På grund av stöldrisken i Sydafrika har alla däck en specialbult som måste lossas med en specialmutter. Denna saknades och vi hade inte kollat detta i förväg eftersom vi inte visste att det var så. Mycket orutinerat naturligtvis och en mindre katastrof! Vi kunde helt enkelt inte få av det trasiga däcket. Sebbe blev förtvivlad och jag bröt halvt ihop. Patrik var lugn och förhållandevis glad, men naturligtvis också förtvivlad eftersom han kände att han missat något väsentligt i sina förberedelser. Det var ju som att åka iväg på dessa vägar helt utan reservdäck, vilket är rent ut dumdristigt. Johannes var mycket cool och försökte peppa med att det ju faktiskt inte hänt något livsfarligt. 

Jag, och Patrik också, var helt säkra på att det var tämligen kört och att vi skulle behöva få tag i en bärgare och att resan kanske till och med var slut efter bara ett dygn. Men efter denna insident vet vi att aldrig underskatta afrikanernas förmåga att lösa problem och att aldrig ge sig. Åsnemannen gick och hämtade sin kompis och tillsammans kämpade de i 40 graders hetta med att försöka få loss vårt däck. Pojkgänget hängde runt bilen hela tiden och var så nyfikna på både oss och på bilen. De var väldigt snälla, men lite för närgångna för Sebbes smak. Men han mjukande efter ett par timmar och lekte lite med dem i ett klätterträd. Johannes var käck hela tiden och pratade med dem. Vi gav de äpplen och dricka, men vågade inte ge bort all vår proviant eftersom vi inte visste hur länge vi skulle bli fast i sanden. De berättade för Patrik att de gillade fotboll och så gärna ville ha en riktig boll och undrade om inte Patrik kunde köpa en till dem. Patrik lovade att om vi fick loss bilen från sanden så skulle de få pengar till en fotboll. De frågade mig om vi inte hade skor som de kunde få eftersom de alla utom en var barfota i den brännheta sanden, och jag kände mig ledsen att jag inte hade en påse skor i bilen. Tänk så mycket vi hade haft hemma som vi hade kunnat avvara. Men nu hade vi bara våra egna skor på fötterna. 

Efter ett antal timmars kämpande, när vi förstod att vi skulle behöva göra om vår resrutt rätt ordentligt, så föreslog männen att vi skulle försöka få in bilen till byn för att komma till en svetsverkstad. Vi hade då också ringt Patriks återförsäljare för råd (och han föreslog också en svetsare) och pratat med våra reskamrater som hittat en bärgare. Bärgaren skulle kunna komma påföljande dag och ta oss till Francistown i helt fel riktning. Men sagt och gjort så körde Patrik mycket försiktigt på fälgen in till byn. Männen och alla pojkarn satt på flaket och var vägvisare! Och vi var så nära, tänk om vi förstått det tidigare... Då hade vi nästan kunnat promenera in till byn. Så när solen började dala befann vi oss på en liten bakgård där den lokala svetningsverkstaden höll till. Två bröder ägde firman och dem fick vi ringa efter eftersom de var i kyrkan en söndag som denna. Patrik tog fram några kalla drycker och lite snacks som vi åt tillsammans med våra räddare. Och pojkarna fick 60 pula (knappt 60 kronor) till en ny fotboll! Genast rusade de iväg och en halvtimme senare kom de tillbaks med bollen och lite dricka som pengarna också räckte till. Så roligt! Jag bad att få ta lite kort och det tyckte de var jätteroligt. Jag fick visa bilderna om och om igen på digitalkameran och de pekade och tyckte att en den ene och en den andre såg bäst ut.

Med svetsarbröderna väl på plats tog det ungefär en halvtimme för dem att få loss däcket. Helt underbart!!! Det trodde jag aldrig. Patrik belönade våra hjältar mer än de hade förväntat sig och betalade för svetsningen. Jag gav åsnemannan Sebbes fotbollströja att ge till någon av pojkarna som den passade. Så nu springer förhoppningsvis en liten pojke i Gweta runt i en gul Sverige-tröja med nummer 10 på ryggen. Samma tröja som två dagar tidigare använts i nationernas parad på AISJ. Tänk om jag haft tröjor till hela laget!

När mörkret föll över Gweta fick vi det sista rummet på byns lodge. När vi klev in frågade de om Patrik var Amarok-mannen eftersom ryktet spridit sig. Ölen i baren och middagen efteråt smakade fantastiskt. Mitt förtvivlade humör hade vänts till glädje och tacksamhet och vi var alla så lyckliga över att vi faktiskt skulle vara på banan igen redan nästa morgon och kunna återförenas med våra reskamrater!

Lekhubu Island

Vi hade hört mycket om vägarna i Botswana, men förutom att det kryllar av kreatur, så var vägen mot Lekhubu Island alldeles utmärkt. Vi stannade för lunch och proviantering i Serowe. Jag älskar att åka runt med bil i Afrika. Man kommer så nära allt. 

Efter att återigen haft vissa problem med att få med alla reskompisar, så var vi på väg igen. När vi körde in i saltöknen, ett antal "pans" med det gemensamma namnet Makgadikgadi, blev vägarna något helt annat och våra bilar fick börja bekänna färg. Men vilket speciellt landskap! En saltöken ser på håll ut som ett hav med horisonten i fjärran, men det är naturligvis bara en hägring. Det är snustorrt och dammigt och mycket kargt. Få djur och växter. Men i denna pan finns de fantastiska baobab-träden! Sägnen säger att världens skapare var så förgrymmad att han bara slängde ner träden, som råkade hamna uppochner med rötterna uppåt. Lekhubu Island i Sua Pan är en helt unik plats, en liten kuperad sten-ö mitt i denna öken, full med baobab-träd. Här finns en camping-plats, primitiv men välskött. Mycket nöjda med att äntligen vara framme slog vi upp vårt tält och anlade vårt lilla läger. En GT i solnedgången smakade mumma medans middagen lagades i poijtegrytan över boman. Småkillarna tyckte det var klätterträdens paradis och eftersom det inte finns några stora farliga djur här kunde alla röra sig fritt utan att hålla ukik efter lejon och elefanter. Vi hade en underbar kväll i lägereldens sken innan vi kröp in i våra tält för natten.

Vår familj vaknade i soluppgången och det var ganska skönt att krypa ut i den svala morgonluften efter en natt i tältet. Soluppgången var lika vacker som nedgången, men det blåste ganska ordentligt. Efter frukost var det dags att ge sig av mot nästa anhalt och målet för dagen var Maun, porten mot Okavango-deltat. Första delen av färden gick norrut genom saltöknen på mycket sandiga och smala vägar. Tanken var att vi skulle vara igenom lagom till lunch för att sen ta den stora, asfalterade huvudvägen mot Maun. Men riktigt så blev det inte...

Mot Botswana!

Äntligen var det dags för avfärd mot Botswana förra fredagen! Första delen av resan gick till Ellisras i Limpopo-provinsen i Sydafrika. Därifrån är det ungefär 70 km till gränsen. Vi klev upp tidigt och efter lite problem med att få upp alla medresenärer i tid, så kom vi iväg. Väl framme vid den ganska lilla gränsstationen i Stockpoort stötte vi på det första problemet som hotade att ödelägga hela resan. Unabridged birth certificates!!! Det urbota dumma påfund som Sydafrika hittat på, att alla som reser med minderåriga barn måste ha intyg på att de inte reser med någon annans barn. Vilket vi naturligtvis vet om och ALLTID är noga med att ta med så fort vi reser med flyg ut ur landet, men faktiskt helt förbisett när vi packade inför den här resan. Jag blev helt kallsvettig och Patrik såg förtvivlad ut när det gick upp för oss att resan kunde sluta här och nu, utan att vi inte ens kunnat ta oss ur landet! Familjen F hade gjort samma blunder, så nio av tolv resenärer satt alla i samma båt.

Gränsvakten visade sig dock vara både professionell och hjälpsam. Han tänkte visserligen inte alls se mellan fingrarna och släppa igenom oss, men han erbjöd sig att godta en fotokopia via mms eller email om vi kunde få någon att skicka det till oss. Så dagens hjältar blev Wilson i vårt fall och vår gode vän Bodil i Furuholms fall. Som tur var visste jag exakt var vi hade våra papper och Wilson hittade dem direkt och skickade till Patriks telefon. Bodil fick leta ett tag, men även hon lyckades. Det visade sig vara betydligt lättare att ta sig in i Botswana än ut ur Sydafrika, så efter en dryg timmes försening så var vi alla på väg mot första anhalten i Botswana, Lekhubu Island i saltöknen Sua Pan.

Förberedelser

Nu är det nedräkning till årets äventyrsresa, 10 dagar med bil och tält genom Botswana! På fredag åker vi tillsammans med två andra familjer på en resa som Patrik har förberett i snart ett år. Vi skall köra härifrån och hela vägen genom Boswana, upp till norra delen och sen tillbaks. 

Så den här veckan är det inköp av proviant och packning. Undrar om vi får plats i bilen??? Men barnen är vana att sitta trångt :) Det är mycket som skall med; tält, bord & stolar, vatten, extra bensin, kylskåp, liggunderlag och sovsäckar, mat, köksutrustning, lampor m.m.. En bra packlista har vi fått från vänner som just nu är på overlandresa genom mellan- och sydamerika och som tidigare gjort många turer i Afrika. Massor av tips har vi fått från sydafrikaner som är vana campare. Som t.ex. att rulla ihop sovsäckarna på dagen, eftersom ormarna gillar att krypa in där annars och att babianer skrämmer man bäst med slangbella. 

Varmt som bara den kommer det att vara, men vi väljer att åka nu när det är som torrast. Annars riskerar man att fastna i någon översvämmad flod och får ta sig ett bad med krokodiler och flodhästar. Att vi kör fast i sanden räknar vi nästan med, därför har vi speciella gummimattor och spade med, och ett extra tjockt bogseringsrep. Mobiltäckningen är dålig så därför har vi satellittelefon för nödsituationer. Campingplatserna i mitt ute i det vilda, utan stängsel för vilda djur. Men de flesta djuren ser så dåligt, så bilar och tält uppfattas som buskar eller dylikt. Så det skall nog gå bra!