Lucia

Så kändes det äntligen som lite julstämning även här i Sydafrika, när svenske ambassadören med fru bjöd in till Lucia-firande på svenska residenset. Aldrig trodde jag väl att jag skulle få se mina pojkar som stjärngossar igen, men igår hände det! Över 40 svenska barn deltog i det bejublade Luciatåget som sjöng svenska Lucia-sånger för över 200 gäster. Kvällen inleddes med glögg, pepparkakor och lussebullar (inte alls lika goda som mina) i residensets lummiga trädgård. Inne var det julfint med julgranar och tända ljus. Lagom till Lucia-tåget sänkte sig mörkret och när sången klingat ut brakade ovädret löst med ösregn och åska. Lite annorlunda julväder, men stämningen var det inget fel på. Vi bjöds på julbord, där smakerna åtminstone liknade svensk jul och tomten kom med godis till alla barn.

Man blir alltid lite extra svensk så här i förskingringen, det kan inte hjälpas. Smaken av glögg och svenska pepparkakor smakar aldrig så bra som utomlands. Och flera var nog nära att fälla en liten tår vid åsynen av små och stora tomtenissar, söta tärnor, stjärngossar i alla storlekar med struten på svaj och en alldeles svensk Lucia. Nu känns det som att det kanske kan bli lite juligt trots vädret och värmen. Julstressen verkar vara densamma... Men gran tror jag att vi skippar i år. 

Victoria Falls

I helgen åkte vi till Victoria Falls - helt fantastiskt! Jag hade inte så jättestora förväntningar, men blev verkligen betagen av denna unika naturupplevelse. Näst efter Grand Canyon är detta det häftigaste jag upplevt. Och Zambia är ett trevligt och vänligt land som verkligen gav mersmak.

Victoria Falls ligger på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe, nära Namibia och Botswana. Vi valde att åka till Livingston i Zambia, och bodde på ett hotell precis vid ingången till nationalparken Mosi-oa-Tunya som hyser fallen. Det gjorde att vi kunde promenera över flera gånger om dagen och se fallen och dess omgivningar från olika håll. 

Jag tänkte innan vi kom dit att vatten som vatten, även om det trillar från hög höjd, Victoriafallen är 105 meter höga. Ungefär som Niagara (som bara är hälften så högt). Men det är så mycket mer! Denna tid på året är det som minst vatten i fallen, det kanske är ca en femtedel av den 1,6 km långa ravinen som täcks av vatten till skillnad från när det är som mest i mars-april. Mängden vatten beror på hur mycket vatten det är i Zambezi-floden vilket beror bla på hur mycket det regnar i Angola där regnperioden börjar i november-december. Nu när det var mindre vatten kunde vi istället se det fantastiska landskapet med dess höga raviner och vi kunde till och med gå på Zambezi-floden, bort till Livingston island och ända ut till kanten där det annars är vatten. Vilken hisnande upplevelse! Inget för personer med svindel.

Hela vidden av landskapet kring Zambezifloden såg vi från ovan, i helikopter. Det kan verkligen rekommenderas. Världens bästa utsikt och en fantastisk känsla. Vattenröken från fallen är tydlig och den såg vi även från flygplanet på väg hem.

Det är inte bara lågsäsong för vattenmängden utan även för turister, vilket gjorde att det var lugnt och skönt och inte alls mycket folk att trängas med. Detta är Afrikas största turistmål, så hotellen är stora och många rundresor går naturligtvis hit. 

Vi tog också en tur med båt på Zambezi-floden. I lugnt och lagom tempo med en drink i handen gled vi upp och ner längst floden i solnedgången. Till vår stora förtjusning fick vi se massor av flodhästar. Jag älskar flodhästar! Vilka märkliga djur, som stora köttklumpar med världens gap som lever mestadels under vatten. En del säger att de är afrikas farligaste, och det är klart att kommer man ivägen för deras gap så är det tämligen kört. Men det kan man undvika. De är inga rovdjur, utan är glada och nöjda med att tugga gräs.

På lördagen gick vi över till grannhotellet och njöt av high tea till utsikten över floden. Där kände man lite av kolonialtidens vingslag, även om hotellet är nutida, byggt i gammal stil. På gräsmattorna både där och runt vårt hotell betade zebror i godan ro. De måste vara istället för gräsklippare, tystare och vackrare. I skogarna runt hotellen fanns både giraffer, impala och en massa apor. Giraffer är väldigt stora när man är två meter ifrån dem. 

Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att gå ner till The boiling pot, den andra ravinen efter fallen där vattenmassorna samlas. Vägen ner är en härlig, vacker tropisk djungel. Och nere i själva grytan är forsarna stora och starka. Där kan man åka på stora gummiflottor, raftning. Vilket spännande skådespel! Johannes var ganska förgrymmad att han inte fick prova på. Han är också sugen på bungy jump från bron som går mellan Zambia och Zimbawe. Så vi bestämde att vi måste komma tillbaka. Då kanske det blir Zimbabwe-sidan, trots Uncle Bob.

Trafik

Trafiken är en av Johannesburgs sämsta sidor. Köerna på morgonen när alla skall till jobbet är värre än Essingeleden i rusning. Därför väljer många att åka tidigt till jobbet, gärna före fem. Enligt mig är det mitt i natten. Sen är det naturligtvis samma sak när man skall hem, så därför blir det ofta långa dagar för de som pendlar en bit. Patrik kan sitta 3, ibland 4 timmar i bil samma dag om han har otur. För det är ju inte heller ovanligt med stopp pga olyckor. De så kallade taxi, minibussarna som är det allmänna transportmedlet för många, kör inte alltid som man förväntar sig. Om det finns en ledig väggren eller dylikt tar de naturligtvis den. Och svänger ofta, eller alltid ut framför övrig trafik. Det vänjer man sig vid. 

Sen är det alla vägbyggen. Specielllt där vi bor. Här har de byggt på en förbättring och breddning av den stora vägen utanför vårt område i snart två år. Det har inte hänt nämnvärt mycket under tiden vi varit här. Man gör nästan klart en liten snutt här och en liten snutt där. Någon form av projektledning av bygget har varit svårt att se. Vi är några stycken som gärna själva hade styrt upp arbetet lite... Arbetskraft finns det annars gott om, men alla vet nog inte riktigt sin roll. Den tydligaste är kanske personen som får stå och hålla den röda flaggan som visar för trafikanterna att det är ett vägbygge på gång. I Sverige har vi valt att sätta upp skyltar, men det ger ju å andra sidan färre arbetstillfällen. 

Detta var status fram till alldeles nyss! Nu har vi snart två och tre filer på vår huvudväg som går både neråt stan och till skolan. Varje gång jag svänger ut på William Nicol tror jag knappt mina ögon. Barnens buss kan nu åter komma i vanlig tid utan att de kommer försent. Och de tappra trafikdirigenterna som står i alla korsningar har nu massor av filer att hålla reda på. Risktillägg tror jag inte att de har. Förhoppningsvis kommer det även icke-levande trafikljus snart. Men då förlorar de ju å andra sidan jobbet.

Sol igen!

Äntligen är solen tillbaks! Efter några dagars regn är den verkligen välkommen. Jag är så van vid att det är fint väder här nästan jämt, så man blir liksom lite paff när det regnar. Och så fryser man så förfärligt när temperaturen sjunker under 20 grader. Idag satte jag på mig ylletröja och halsduk när jag skulle iväg på lunch för att det var lite mulet. Och den senaste tiden har det varit lite varannandags-väder med ömsom sol och ömsom regn. Den stora skillnaden mot Sverige är dock att man vet att solen alltid kommer tillbaks, i Sverige vet man ju inte riktigt... det kan ju i alla fall ta ett par veckor, både sommar, höst och vinter. 

Solen och vädret är nog en av de saker jag kommer att sakna mest den dag vi flyttar härifrån. Alla mår bra av solljus. Livet blir så mycket enklare. Att det nu är november har jag svårt att förstå. Jag får tänka efter flera gånger vilken månad det är. Det är så bakvänt med full sommar denna tid på året. Jag säger fortfarande höst, men sydafrikanerna säger vår och tvärtom. Jag har liksom förlorat årstids-referenserna. Och i alla affärer så är det nu full julskyltning och det spelas Jingle Bells i högtalarna. Det känns mycket märkligt. Om det inte var för barnen så skulle nog julen kunna gå mig obemärkt och osaknat förbi. Snart stänger de sydafrikanska skolorna för sommarlov och alla planerar för semesterresor. Våra barn går i alla fall en bit in i december innan de får jullov. I affärerna så trängs julsakerna med bad- och strandprylar. Nu är rätt tid att köpa solstolar och sommarkläder. När vi kom hit efter jul förra året, så var det redan utplockat på sommarens sortiment i butikerna och vi hade svårt att hitta shorts och sandaler. Det är precis som hemma när en säsong är slut. Bara det att vi som nordbor inte tycker att det är mycket till säsongsskillnad. Det går bra med shorts och sandaler året om. 

Hur många kor för en brud?

I de afrikanska kulturerna i Sydafrika är det fortfarande viktigt med s.k. lobola, eller brudpris när en dotter skall giftas bort. Patriks HR-chef är zulu och hon berättade hur det går till. Fästmannens familj börjar med att skänka en tjur till den tilltänka svärmodern för att överhuvudtaget kunna inleda förhandlingar om dottern. Om tjuren accepteras så börjar förhandlingen om antalet kor som skall ingå i uppgörelsen. Den förhandlingen sker i första hand med den tilltänka brudens far. Det kan ta sin lilla tid, beroende på hur snabbt man kommer överens. En vanlig summa är 10-12 kossor. Om en familj anser att de har en dotter som är osedvanligt attraktiv på marknaden, kan man utnyttja detta genom att avbryta förhandlingen efter att ett antal kor redan betalats. Då behåller man helt enkelt dem (och naturligtvis även tjuren), medans den besvikna fästmannen och hans familj går tomhänta därifrån. På så sätt kan man samla på sig en ansenlig summa kossor!

Priset skall ses som en kompensation för förlusten av en dotter, hennes närvaro och arbetskraft. Det ger också brudgummen faderskapsrättigheter till de barn som kommer att födas av kvinnan. 

Denna sed brukas oavsett om det är en lantfamilj eller ej. Om du är stadsbo så får du helt enkelt skaffa ett ställe att hysa in dina kor på. Patriks kollega berättade att hennes pappa åker ut till landet och klappar på sina kossor ibland. Kollegan är numera skild, men kossorna finns tydligen kvar!

Namibia - Windhoek

Jag måste ju också skriva några rader om vårt sista dygn i Namibia. Fredag morgon lämnade vi djuren i Etosha och begav oss söderut mot huvudstaden Windhoek. En ganska händelsefattig tur i ökenterräng. Men återigen en fin och lättkörd väg. Vi stannade till i Otjiwarongo för lite lunch-inköp och hittade där ett stort och välsorterat Spar, samma matvaruhandel vi använder här. Även denna lilla ort (landets tredje största stad!) präglades av tyska influenser och var således välordnad och prydlig.

Väl i Windhoek hamnade vi på ett hotell i de finare villa-kvarteren, på en höjd med utsikt över hela staden. Det var otroligt vackert med alla jakaranda-träd som blommar nu. Windhoek är en liten stad, så man ser hela centrum med allt väsentligt under en liten åktur genom stan. Vackert, kuperat, lummigt och tyskt. Så olikt Johannesburg att man har svårt att tro att man är i Afrika. Inget skräp, inga gatuförsäljare vid trafikljusen och promenadvänligt. Det hade ju inte skadat om lite av de tyska influenserna spillt över på Sydafrika...

Medans reströtta grabbar vilade ut sig med internet på hotellet, så åkte vi ner till stan och gick till ett hantverkscentrum, Namibia craft center med flera hantverksbutiker under samma tak. Trevligt och helt i min smak! Det mesta var genuint, lokalproducerat och fairtrade. Jag älskar välgjort hantverk så det blev flera fina inköp. Ett mysigt café hade de också. 

Till kvällen hade Patrik bokat bord på Joe's Beerhouse som han besökt en gång tidigare. Det verkade vara the place to be en fredagskväll. Afrikansk inredning och känsla, kött från olika vilda djur på menyn och till detta namibisk öl, bryggt på tyskt vis och Jägermeister. Jag åt zebra men skippade ölen och snapsen.

Sammanfattningsvis blev Namibia precis så underbart som vi hade hoppats! Ett fantastiskt land, med trevliga och glada människor, fantastisk och speciell natur och mycket att se och uppleva. Och väldigt tyskt, långt ner i södra Afrika. Fascinerande! Jag åker gärna tillbaks :)

Namibia - Etosha

I tisdags morse lämnade vi kusten och körde norrut. Jämfört med trafiken och vägarna i Johannesburg var det rena himmelriket att köra i Namibia! Bra och väl underhållna vägar, dessa till och med asfalterade och ingen trafik. Så vi kunde susa fram i vår Toyota Hilux och var uppe i Etosha fortare än vi trodde. På vägen stannade vi i Outjo för lunch. En liten stad, men prydlig och fin. Vi hittade ett hotell som serverade lunch i sin lummiga oas som utgjorde trädgården. Vi var de enda gästerna, men lunchen var utmärkt.

Etosha är nästan lika stor som Kruger, men har helt annan natur. Här är det inte bush-safari som på de flesta ställen i Sydafrika, utan mer stäpp- och savannsafari. Otroligt vackert, om än ganska kargt landskap. Man slås av de vackra färgerna, gul sand mot blå himmel, vackert ljusgröna träd mot en varmgrå bakgrund. Oktober är slutet på vintern och torrperioden, så det är väldigt torrt och fortfarande höstlikt på sina ställen. Djuren måste samlas vid de vattenhål som finns, så därför är det lätt att se dem. Norra delen av Etosha utgörs också av en väldigt speciell saltöken, Etosha pan. På håll ser det ut som ett hav mot horisonten, men det är öken med grå saltsand. Vackert, men man förstår inte hur något kan leva där. Strutsarna verkade dock gilla det, de gick rakt ut i ingenstans i öknen. För att stoppa huvudet i sanden förmodligen... 

Vi körde runt själva och det var fantastiskt. Redan första kvällsturen hittade vi en leopard, svart noshörning, surikater och black-faced impala. Och massor av zebror och olika antiloper, elefanter och giraffer. Jag brukar tycka att det är bättre att åka med guide i öppen safari-jeep, men denna tur var över förväntan. Bättre än Kruger, mycket mindre folk och lätt att komma nära djuren. 

De två första nätterna bodde vi i Halali, en av parkens tre camper. Stort och välordnat med stugor, campingplats, restaurang och en bra pool. De allra flesta turisterna utgjordes av tyskar och några fransmän. Jag tror detta är den första resa jag gjort där vi inte under en hel vecka träffade på en enda skandinav! Namibia är uppenbarligen inte ett stort resmål från våra trakter, men däremot lockar det tyskar i mängder. En hel del amerikaner var där också.

Efter middagen gick vi ner till vattenhålet som är upplyst hela natten. Där kunde man sitta och titta på när djuren smög sig ner för att dricka. Som att titta på Animal Planet live! Vi orkade inte så länge, men såg en svart noshörning med sin kalv. När de lämnade stötte de på en vit noshörning och då blev det lite gruff. Den andra kvällen såg vi en stor elefanthanne som drack i säkert 40 minuter innan han var nöjd. Under tiden smög sig en lejonhanne ner till vattnet för att dricka. Han fick hållas i ca två minuter, sen gick elefanten fram till honom och ruskade lite på huvudet och markerade tydligt att det var lika bra att han masade sig iväg. Vilket lejonet gjorde utan protest. Sen återgick elefanten till sitt eget törstsläckande. Inget snack om vem som var savannens konung där inte. 

Under våra tre dagar i Etosha såg vi massor av djur. Stora, stora hjordar av zebror, antiloper och gnuer. Fantastiskt att se så många djur på samma gång. Vi såg också lejon, och vid ett tillfälle två honor som fick ett helt vattenhål att tömmas genom att sakta smyga sig framåt från två håll. Sen kom även en tredje och de slog sig ner vid kanten av vattenhålet i en stor vassrugge, där de hade full kontroll på läget. Förmodligen väntade de till något smaskigt, aningslöst djur kom ner för att dricka senare på dagen. Vi såg också äntligen cheeta! Två stycken som låg i skuggan under en buske. Vi såg desto mer cheeta-mat, impala och springbok. Vi såg flera hyenor och några gamar som kalasade på ett kadaver. 

Tredje natten bodde vi i en annan camp, Okaukuejo. Den är minst lika stor, med samma faciliteter. Alla camper var fullbelagda när vi var där, ändå kändes det inte alls trångt ute i parken. 

Jag tröttnar aldrig på att titta på afrikas fantastiska djur! Etosha var verkligen över förväntan och jag åker gärna tillbaka. Kan varmt rekommenderas!

Namibia, Swakopmund

Vi reste till Namibia och hamnade i Tyskland. Efter en halv dag på öde ökenvägar kom vi igår till kuststaden Swakopmund, där allt känns lika tyskt som i en liten förstad till Frankfurt. Alla pratar tyska, alla menyer är på tyska med tysk mat, gatorna och affärerna har tyska namn och husen ser tyska ut. Och massor av tyska turister som vill komma hit och se sin forna koloni. Mycket märkligt, känns inte som Afrika alls. Det är också välordnat och prydligt, inte alls som man vant sig vid i Johannesburg. Dessutom är det svalt, en väldig kontrast till den varma soldränkta öknen. Det är Atlanten som gör att det är så svalt, det blir sällan varmare än 14 grader i vattnet. Synd på så fina stränder. Vi såg några glada laxar hoppa i de inbjudande vågorna, men de hade tjocka våtdräkter på sig.

Vi bor på ett hotell som naturligtvis heter Deutshes Haus och ligger mitt i stan. Man kan gå överallt, bara det är ju oafrikanskt. Swakopmund är en liten stad, men Namibias andra, så efter en och en halv dag har man sett det mesta.

I morse åkte vi söderut till Walvis Bay som är en stor hamnstad för att åka på säl- och delfinsafari. Mycket lyckat!! Visserligen lite svalt på havet, men det var helt vindstilla. En säl kröp upp i båten så vi fick se den på riktigt nära håll. Sebbe var dock lite besviken att han inte fick klappa den. Sen såg vi pelikaner och delfiner och en hel koloni med 80 000 sälar. Bland dessa såg vi en liten stackars pingvin som kommit lite vilse! På vägen ut dit såg vi också ett antal stora skepp, en stor fågelplattform där man samlar ihop fågelbajs en gång om året som säljs till en gödselförädlare i Belgien och ett ostrontvätteri. Namibia har fantastiskt goda ostron och det bjöds vi på ute till havs, tillsammans med bubbel-vin och lite andra tilltugg.

Väl tillbaks i Swakopmund gjorde vi byn och drack afrikas godaste kaffe på SlowTown. 

Imorgon går turen vidare norrut till den stora nationalparken Etosha.

Namibia dag 1

Igår bar det äntligen av till Namibia, som varit lite av en drömresa sen vi flyttade till Afrika. En knapp 2-timmars flygning från Johannesburg ligger Windhoek, huvudstaden. Vi flög dit och hämtade ut en hyrbil för att göra en veckas rundresa i landet.

Namibia är 2 gånger större än Sverige, men har bara 2 miljoner invånare. Så det är glest, minst sagt. Och mycket öken. Igår bilade vi från Windhoek söderut till ett litet ställe som heter Solitaire. Strax utanför WIndhoek började grusvägen. Det finns inte underlag tillräckligt för att asfaltera vägarna här så det mesta är grusväg. Men bred och fin och väl underhållen. Det kändes som att vi hade hela vägen för oss själva! Vi såg knappt en handfull andra fordon på vägen hit. Men vilken vacker natur! Svårt att beskriva, men bergigt och vidunderligt! Torrt som snus överallt. Efter ca 3 timmar kom vi fram till Solitaire. Det är bara några hus och en bensinmack ute i öknen. Och så vårt guesthouse som är ett mycket charmigt ställe dit flera gäster hade hittat. Vi hade ett helt hus för oss själva. Till Sebbes förtjusning är stället fullt av husdjur; hundar, påfåglar, en papegoja, änder och några oryx.

Den stora attraktionen här är natinalparken Namib Naukluft. Det består av enorma sanddynor med vacker röd sand som de flesta sett på fotografier härifrån. Och vackert är det! I parken såg vi strutsar, oryxar, en shakal och springbok. Men inte en droppe vatten. Och massor, massor av sand. Vi besteg en sanddyn vilket var ganska mastigt. Sebbe fick hela fickorna fulla på vägen ner :)

Idag går färden vidare norrut, mot kuststaden Swakopmund. Skall bli härligt att se havet!