Camping inför camping

Förra helgen gav vi oss ut på camping. Detta för att testa utrustningen inför det stora Botswana-äventyret i oktober. Patrik har planerat och investerat i utrustning och framför allt var det vårt nya stora fina safari-tält som behövde testas! Inte alls likt de fjälltält som vi (läs Patrik & Sebbe) brukar använda. Detta tält väger 23 kg och är bara gjort för campingar där man kan köra ända fram till tältplatsen. Såna är de flesta sydafrikanska campingar. Camping är en national-gren i det här landet. Speciellt om du är afrikaaner. De älskar camping! Ute i naturen, men med bekvämligheter som el, vatten, dusch och toalett. Och naturligtvis en braai-plats vid varje camping-plats. Braai är afrikaans för barbecue eller grill. Afrikaans är också det språk som man nästan uteslutande hör på en campingplats.

Vi valde att åka till nationalparken Marakele, ca 2,5 timmar norr om Johannesburg. Vi har varit där förut, men det var första gången i eget tält för mig. Johannes valde att stanna hemma, han är mer av en storstadsmänniska. Campingplatsen är oinhängnad för vilda djur, det är bara rovdjuren och elefanterna som är utestängda (så kommer det INTE att vara i Bostwana). Otroligt charmigt att sitta vid sitt tält och se noshörningar 100 meter bort! Vita noshörningar, de är väldigt snälla. Och strutsarna som inte är så värst begåvade traskar rakt genom campingplatsen. Ett vattenhål drar till sig vårtsvin och antiloper av olika slag.

Väl på plats slog vi upp vårt tält. Det tog nog ca 20 minuter, vilket är mer än godkänt. Största utmaningen är att det är 2,25 högt... Men väl uppe har det plats för 5 personer. Vi har lyxat till oss med tältsängar och tjocka liggunderlag. Inte alls som att tälta i fjällen när allt måste bäras. Sen slog vi upp bord och stolar. Jag tycker att en duk på bordet fullbordar det hela, så numera har vi alltid duk med oss ;) Om vi hade varit riktiga sydafrikaner hade vi även haft diskbänk och solskydd, men så långt har vi inte kommit än. Maten lagade vi i en s.k. potjie, en trebenad gryta som man ställer direkt över elden. Elden görs för övrigt naturligtvis upp med riktig ved, inget kol här inte. Och allt smakar ju så gott när man är ute i naturen! Och vinet försvann så fort att vi trodde flaskan var halvfull från början... 

Efter en tidig gamedrive på morgonen, lagade Patrik frukost på trangiaköket (fantastiskt bra uppfinning!). Sebbe hittade utmärkta klätterträd. Sen var det dags för rivning av läger, vilket är en större utmaning än att sätta upp. Men det gick fint! I Botswana måste vi ha lite snits på det här och allt måste lastas på bilen i rätt ordning, annars får vi inte plats. Svårast är att få tältet tillräckligt litet för att åter få plats i tältväskan, men efter lite muskelkraft gick även det. Tur att Johannes är med i Botswana, då får han jobba lite. 

Jag fick verkligen mersmak på campinglivet, så nu planerar Patrik fler spännande äventyr framöver. Det finns många nationalparker i Sydafrika som är väl värda ett besök. Och dessa parker är alltid välskötta och välorganiserade. Det är billigt och enkelt att campa jämfört med att bo på lodge och genuint sydafrikanskt. Men först på tur står vildmarken i Botswana, det blir ett riktigt äventyr! 

Trafikpolisen

Idag blev jag stoppad av polisen i en fartkontroll. Helt i sin ordning eftersom jag körde alldeles för fort inspirerad av vår nya fina autostrada med fem filer. Inte så bra, men så var det och jag hade lite bråttom till ett möte på skolan. 

Eftersom det har varit mycket poliser ute den senaste tiden hade jag faktiskt lagt ner mitt pass i väskan, så jag blev inte så stressad. Jag erkände mitt misstag och beklagade att det skett och såg förhoppningsvis lagom ångerfull ut. Då bad polisen om mitt trafikregisternummer. Det har jag inget sa jag sanningsenligt. Ja men det måste man, annars kan jag inte ställa ut böter. Men, sa jag, jag har blivit informerad av en annan poliskonstapel att man antingen behöver ett sånt nummer eller så måste man ha passet tillhands tillsammans med körkortet. Det skedde nämligen en gång när Patrik blev stoppad utanför flygplatsen och inte hade passet med sig. Då fick vi en mindre föreläsning om vad som gällde. Men dagens polisman fortsatte hävda att alla behöver ha ett trafikregisternummer om man skall kunna få böter utställda på plats. Jag är hemskt ledsen, sa jag, men då har jag blivit felinformerad av polisen nere vid flygplatsen. Jaha, men det är ett annat polisdistrikt och där gäller naturligtvis andra regler. Så kan det ju inte vara sa jag, men hur gör vi nu? Ja, det här blir ju väldigt jobbigt för både dig och mig. Nu måste vi åka till polisstationen i Midrand så att du kan betala böterna direkt där. Har du tid med det? Nej, jag har ett möte om 4 minuter sa jag, helt enligt sanningen. Nej, det var ju väldigt jobbigt det här tyckte polisen. Sen gick han över till en kollega och jag började formulera ett SMS till de jag skulle ha möte med. Och just då kändes det lite jobbigt. Men han tyckte tydligen att det var alldeles för jobbigt att behöva eskortera mig bort till polisstationen för han kom tillbaks och sa att det fick räcka med en varning den här gången men att jag skulle ta det lite lugnare i trafiken. Tack så mycket sir, sa jag och åkte lättad därifrån. 

Polismannen var naturligtvis ute efter en liten muta, men jag är mycket nöjd att jag inte ens övervägde tanken. Det är sorgligt men sant att det är alldeles för vanligt förekommande och naturligtvis ganska frestande att betala en hundring eller två för att slippa böter på 700. Och slippa åka flera mil eskorterad av en polisman till en polisstation. Sen är det dessutom så att han förmodligen hade fel. Det ska räcka med pass, eller till och med passkopia. Men regelverk kan ju vara svåra att förstå, även för de som är satta att se till att de efterlevs...

Väl framme på skolan möttes jag av min vännina som skojade och sa "Hej poliskomnpis! Det var jag som satt i bilen bakom!" Hon hade kört ännu lite fortare än jag, men hade heller inte fallit tillföga för mutningsfrestelsen.