Redan innan vi flyttade till Sydafrika hörde vi talas om de fantastiska stränderna i Moçambique. Och nu i helgen var vi där! Några av våra bästa vänner som vi lärt känna här i Johannesburg flyttade till Maputo i juni och när barnen hade ledigt för Thanksgiving passade vi på att åka och hälsa på. Moçambique gränsar till Sydafrika och det tar bara lite drygt fyra timmar till gränsen. Sen är det ca 1,5 timme från gränsen till Maputo.
Afrikanska gränskontroller när man kommer landvägen är ett kapitel för sig. Jag AVSKYR dem (förutom de i Botswana!). Det är stökigt, smutsigt, ofta kö, flera kassor och kontrollstationer man skall igenom för att få ett antal olika stämplar, poliser som vill kolla bagaget... Men det värsta är de som vill ha mutor, och det råkade vi ut för när vi skulle in i Moçambique. Oerfarna av just den här gränsövergången så gick vi på tricket att ta hjälp av en man som lotsade oss igenom. Han ville ju såklart ha lite ersättning för detta och även lika mycket till "chiefen". En annan försökte dessutom lura mig på extra pengar genom att säga att föraren (dvs Patrik) skickat honom, men då var jag i alla fall tillräckligt Afrika-van för att inte gå på det. Suck! Man kan inte bila blåögd och naiv genom Afrika. Dessutom är det olika regler i alla länder angående vad man skall ha för specialutrustning i bilen, skyltar på bilen mm. Allt för att kunna hitta något att kräva pengar för om man blir kontrollerad. Väldigt tröttsamt. De sydafrikanska gränskontrollerna är helt ok, de är bara långsamma och vill se alla papper. Men vi klarade både att ta oss ut ur Sydafrika och in i Moçambique på 40 minuter, vilket var bra eftersom vi hade en tid att passa i Maputo.
Vägen upp till Maputo var riktigt bra, vilket vi inte riktigt vågat hoppats på så det flöt på bra tills vi kom fram till utkanten av staden. Då började myllret och trafiken att hopa sig. Detta är mycket mera Afrika än vi är vana vid från Sydafrika. Med det menar jag folk, gatuförsäljning, tuc-tucs och så fruktansvärt skräpigt. Det var som en soptip! Helt förfärligt och tyvärr ger det mig en bestående bismak även senare. När vi väl var inne i centrum framstod en storstad med lite mer europeisk prägel och stadens läge är ju fantastiskt vid Indiska oceanen.
I Moçambique pratar man portugisiska och inte så mycket engelska. Landet blev självständigt 1975 och tyvärr följdes det av sexton års inbördeskrig. Fortfarande är det oroligt i landet emellanåt, speciellt uppe i de norra delarna. Det är ett av världens fattigaste länder och man importerar mycket varor, det mesta från Sydafrika. Så det är dyrare i Moçambique, men lönerna är lägre. Landet är hårt drabbat av torka i perioder och starkt beroende av bistånd.
Klockan 9 var vi framme vid mötesplatsen, Maputos marina. Härligt att se våra portugisiska vänner Cristina och Manuel igen! De hade fixat och ordnat allt, vi bidrog bara med en amobox full med vin :) Tillsammans med all packning åkte vi motorbåt ut i bukten för att ta oss till Santa Maria. Det tog en dryg timme med en snabb och bra båt där alla hade flytväst. När vi närmade oss saktade vi ner för att spana in delfiner som lekte i vattnet. Och sen landade vi på en underbar sandstrand!
Vi hade fått hyra en privat villa över helgen, som låg högst upp på en höjd. Eftersom arbetskraft aldrig är ett problem i Afrika fick vi hjälp med bagage och mat uppför. Sen hade vi två underbara dygn med en makalös utsikt, bra väder, god mat, Indiska oceanen och massor av relax. Patrik och Manuel fågelskådade, barnen fick rums-slappa hur mycket de ville, så alla var nöjda och glada!
Stränderna var verkligen precis så härliga som vi föreställt oss. Oändliga sandstränder med väldigt lite folk. En och annan fiskare, precis som i Madagaskar. Det finns några strand-lodger, men dessa var mycket diskret inlemmade med naturen. Vi hade hört att det skulle finnas en restaurang en bit bort och efter lite traskande fann vi också en strandrestaurang gömd bland växtligheten. Där åt vi lunch två dagar och njöt av färsk fisk och grillade jätteräkor. Och det lokala ölet var tropiskt och läskande!
Efter drygt två dygn lämnade vi vi detta lilla paradis för att stanna en natt i Maputo. Jätteroligt att uppleva det lokala livet med våra vänner Cristina och Manuel. Vi började med att besöka fiskmarknaden. Inte helt olik Feskekörka till innehållet, även om jag knappt kände igen en enda fisk. Efter lite dividerande på portugisiska köpte vi två lagom stora fiskar av någon lokal sort och också ett dussin riktigt stora jätteräkor. Dessa fick vi iordning-gjorda och uppskurna på plats av en flink fiskarbetare så de skulle vara helt klara att tillagas. Stackars Cristina snubblade och slog sig så illa i knät att hon fick vara stillasittande resten av kvällen. Så Patrik och Manuel tog över köket och gjorde det med bravur! Vilka räkor och vilken fisk!!! Vi är lite svältfödda på skaldjur i Johannesburg eftersom det är så långt till havet. Men nu fick vi vårt lystmäte och morgonen efter åkte Patrik tillbaks till fiskmarknaden och köpte ett dussin räkor till som nu ligger i vår frys för ett senare tillfälle!
Efter att ha njutit av gästfriheten hos familjen Rocha i ett dygn, bilade vi tillbaks till Johannesburg på söndag morgon. Patrik hade ett plan att hinna till, så vi körde på. Gränsen klarade vi bättre den här gången, men det tog en evig tid att ta sig in i Sydafrika. Nu körde vi i dagsljus hela vägen och kunde njuta av den fantastiska naturen. Vi körde utmed kanten till Krugerparken och det märks att det har regnat i år som det ska. Grönt och frodigt överallt. Otroligt vackert! Förhoppningsvis kan det bli fler turer till Moçambique, för det gav verkligen mersmak.
