Svenska skolan

Idag var det avslutning i svenska skolan, där Sebastian går en gång i veckan tillsammans med ca 15 andra svenska barn i åldrarna 7-12 år. De träffas varje onsdag efter den vanliga skolan och tack vare att det är så många svenska barn får de hålla till i skolans lokaler.

Avslutningsdagen firades med fika i gräset och sen brännboll, barnen mot föräldrarna. Gissa vilka som vann?

Svenska skolan har varit veckans höjdpunkt för Sebastian. Dels har han tyckt att han fått lära sig spännande och roliga saker, men framför allt har det varit toppen att få vara med alla de svenska barnen och bara prata svenska. Jag måste säga att jag är imponerad över hur mycket de har hunnit med på bara en gång i veckan. Och det hjälper Sebastian att hålla igång svenskan, vilket känns jätteviktigt. Till min stora glädje såg jag att hans stavning på svenska faktiskt blivit bättre sen vi flyttade hit :)

Lärarna Maria och Lotta har varit toppen, men nu flyttar de tyvärr hem. Så är det här, vänner och bekantar kommer och går. Och svenska skolan får säkert nya tillskott till hösten, när nya svenska familjer flyttar hit.

Festival of Races

Idag var det Festival of Races på American International School of Johannesburg. Skoljoggen på svenska. Alla elever och ganska många lärare sprang, från 200 meter för de yngsta till 5 km för middle och high school. Innan loppet var det Sprayathon, alla som ville och som hade donerat en liten summa till Cancerfonden fick håret sprayat i valfri färg. Jag var där och tittade, liksom många andra föräldrar. Jag hade även kunnat ställa upp och springa, men det tyckte inte Johannes var en bra idé, så jag avstod.

Familjen Riese hade blandade framgångar. Sebbe bröt ihop innan start på grund av utmattning, anspänning och för mycket hårspray. Så han valde att vara hejarklack istället och tillsammans stod vi vid sidlinjen och hejade på alla duktiga som sprang. Johannes hade som vanligt högt uppsatta mål och har dessutom legat i hårdträning. Att springa drygt 2 minuter snabbare än storebror uppfyllde mer än väl åtminstone ett av målen. Dessutom var han bland de snabbare i årskursen. Så han var mycket nöjd. Alexander, som inte alls tränat kondition var trots nederlaget också nöjd. Jag hade inte klarat någon av dem... Vann 5k gjorde en ruggigt snabb kille som ser ut som en Kenyansk marathonlöpare. Men snabbast i Elementary School var blixten Noel Braun, 10 år från Sverige!

På det hela taget en mycket trevlig och välorganiserad tillställning. Efter detta fick eleverna sluta tidigt och nu har de fyra dagars ledigt över påsk!

Höst

Igår frös jag hela dagen. Det är höst nu och affärerna skyltar med fleece-filtar och elektriska täcken. Jag blir helt årstidsvill här. Häromdagen när jag gick en promenad och såg de vackra höstfärgerna tänkte jag att hemma i Sverige hade jag kunnat plocka svamp nu. Och igår fixade vi ett påskris. Med höstlöv på ;) Det börjar bli riktigt vackra färger på träden nu och en hel del löv har trillat till marken.

Vädret just nu påminner mycket om svensk sommar. Förutom att solen skiner nästan jämt. Fast inte igår och då blir det kallt, speciellt inomhus. Det glipar och drar från alla fönster och dörrar. Isolering finns inte. Har börjat rota fram mina långärmade tröjor och mammas fantastiska, stickade tofflor som kom med mest av misstag.

Poolen ser fortfarande inbjudande ut när solen skiner, men den är kall. Ungefär 20 grader. Så nu är det jacuzzin på övre terassen som lockar mer. Där är vattnet alltid varmt :)

Men idag är det hur bra som helst! Solen skiner och det är precis lagom varmt i solen, det vill säga inte för varmt. Då kan man slappa i solstolen med en bok.

Safari i Madikwe

I två underbara dagar var jag och Misan i Madikwe på safari. Vi bodde på en av lodgerna i parken som jag fått rekommenderad, Tuningi (namnet på trädet nedan) och det var hur bra som helst :) Vi blev väl omhändertagna, maten var super, atmosfären fantastiskt. Och så jättebra game-drives, en tidig morgon och en på eftermiddagen. Efter att ha varit på några olika safari-turer vet jag att detta är standard. Man blir väckt tidigt när det fortfarande är mörkt. Tar en kopp kaffe och så bär det iväg. Sen åker man runt i öppen safari-jeep i tre timmar med en kunnig guide. Ett kaffestopp hör till, gärna på någon plats med lite utsikt.

Väl tillbaks vid lodgen så serveras ordentlig frukost vilket smakar underbart. Sen slappar man och har det bara bra. Tuningi har en bra pool med sköna solsängar, så där höll jag och Misan till. Vädret var perfekt för pool-häng. Vår lilla bungalow (som var ganska stor) hade en mysig, ostörd veranda där vi kunde sitta och känna det som att vi var helt själva på lodgen. Jättegod trerätters lunch fick vi också.

Klockan 4 bar det av i jeepen igen och vi åkte runt till efter mörkrets inbrott. Våra två morgonturer var mer lyckosamma än eftermiddagsturerna. Vi fick se fyra av fem big five, tyvärr missade vi leoparden även om vi var den i hälarna. Men istället fick vi se gepard, cheeta! Och så såg vi en caracal, eller ökenlo som är ganska svår att få se. Naturligtvis såg vi massor av zebror, antiloper och annat mer vanligt vilt också. Själv tycker jag det är häftigast att få se noshörningarna och lejonen. Vi ett av kaffestoppen kom det en helikopter som guiden tog kort på för att skicka till luftfartsverket, så att de kunde kolla upp vad det var. Det är ju tyvärr alltför vanligt att tjuvjägare rör sig över nationalparkerna för att spana in framför allt noshörningar. Vi såg också en man springa på vägen som några andra rangers genast satte efter för att kolla vad han sysslade med.

En middag intog vi nere vid vattenhålet, runt Boman, den öppna elden. Till efterrätten bjöd personalen på underhållning i form av afrikansk dans och sång. Det blir man så glad av! Alla verkar kunna sjunga och dansa här och de gör det med sån glädje och utstrålning. Sen såg vi ett par stora hyenor smyga sig ner till vattenhålet. De kände förmodligen av lukten av grillat kött.

Det är fantastiskt att åka på safari! Det är en härlig kombination av lyx-semester med total avkoppling och spänning när man är ute på game-drive. Jag kan inte få nog och skulle gärna åka nästa helg igen :) Och Misan tyckte likdant, vi lovade att komma tillbaks till Tuningi när hon kommer nästa år! Misan har dessutom lovat att hjälpa Heidi (som har lodgen) med släktforskning, det visade sig nämligen att hennes morfars far kom från Sverige.

Resan till Madikwe

Förra söndagen åkte jag och Misan (som var här och hälsade på i hela två veckor!) på safaritur till Madikwe, ett vildmarksområde nordväst från Johannesburg precis på gränsen till Botswana. Det var första gången som jag körde såpass långt här på egen hand och det blev lite äventyrligt.

Det började ganska lugnt, inte så mycket trafik på en söndag. Men innan vi nådde motorvägen var det lite segt på de smala landsvägarna. Sen gick det fint förbi Rustenburg och Swartruggens fram till Zeerust. Där skulle vi ta av motorvägen och köra rakt norrut. Ungefär som Bollnäs tyckte Misan om lilla staden Zeerust. Sen blev det mera landsbygd och nu skulle det inte vara så värst långt kvar. Men så plötsligt, precis utanför det lilla samhället Mokgola var det stopp. Invånarna där hade helt enkelt spärrat av vägen i protest med stora oljefat, stenar och trädgrenar. Jag kände mig lite stressad när vi var tvugna att stanna och de ville att jag skulle veva ner rutan. Men som tur var hade vi haft en polisbil framför oss en längre sträcka, så jag körde fram till den och fråga polismannen vad som stod på. Jo, de har spärrat av vägen här och det är inte säkert för er att köra vidare. Ok, sa jag och frågade om det fanns en alternativ väg till Madikwe. De försökte förklara att jag behövde åka tillbaks till Zeerust och där fanns nog en annan väg. Man förstår inte alltid vad de säger, så jag var inte helt säker, men vi förstod så mycket som att det nog var bäst att bara vända om. Nån kilometer tillbaks så visade GPS:en (vilken fantastisk uppfinning, skulle aldrig klara mig utan!!!) oss in på en liten oanseelig väg. Det visade sig vara en sandväg genom jordbruksmarker med kossor och annan kreatur. Verkligen ingen väg för mina fina Passat utan fyrhjulsdrift. Men vi hade inte så mycket val. Vi mötte flera långtradare som yrde upp mängder av sand, så vi hoppades på att vägen faktiskt ledde någonstans. Efter ett tag stannade en mötande personbil oss och frågade om vi visste vart vägen ledde. Han hade vänt om vid ett hinder som han inte kunde passera. Vi fortsatte i alla fall och det visade sig vara en färrist som var lite trasig. Misan gick ut och ställde sig på den delen som stack upp och så kunde vi köra över. Jag är oändligt tacksam att vi inte fick punktering här ute i ödemarken. Efter ca 1 timme kom vi faktiskt ut på den väg som ledde upp till Madikwe. Inne i området fick sig min fina bil ytterligare lite törnar i vildmarksterrängen, men vi kom till slut fram till underbara Tuningi lodge. Det tog ett tag innan vi hade pustat ut efter bilresan som tog 5,5 timme istället för 4.

Personalen på lodgen berättade att de haft vägen avspärrad flera dagar och att de protesterade mot bristen på service deliveries, alltså vattenleveranser och sophämtning. Misan trodde först att de protesterade mot att ha långtradartrafik genom byn, något som man i Sverige kan bli irriterad över även om man inte går så långt som till att på eget bevåg spärra av vägen. Men tyvärr är det en del som inte fungerar i detta landet, och i alldeles för många fall så skor sig kommun-politikerna på invånarnas bekostnad. De som är valda till att styra ute i kommunerna har inte en aning om hur man sköter en kommun och folket blir lidande och skattepengarna hamnar i ledarnas fickor. Och ibland reagerar invånarna med denna typen av protester som tyvärr kan bli ganska våldsamma. Mycket trist och man undrar hur lång tid det skall ta för Sydafrika att få ordning på detta. Jag är i alla fall väldigt glad att vi klarade oss utan incidenter genom det hela.

Sen hade vi underbara dagar i Madikwe, men mer om det imorgon!