Förra söndagen åkte jag och Misan (som var här och hälsade på i hela två veckor!) på safaritur till Madikwe, ett vildmarksområde nordväst från Johannesburg precis på gränsen till Botswana. Det var första gången som jag körde såpass långt här på egen hand och det blev lite äventyrligt.
Det började ganska lugnt, inte så mycket trafik på en söndag. Men innan vi nådde motorvägen var det lite segt på de smala landsvägarna. Sen gick det fint förbi Rustenburg och Swartruggens fram till Zeerust. Där skulle vi ta av motorvägen och köra rakt norrut. Ungefär som Bollnäs tyckte Misan om lilla staden Zeerust. Sen blev det mera landsbygd och nu skulle det inte vara så värst långt kvar. Men så plötsligt, precis utanför det lilla samhället Mokgola var det stopp. Invånarna där hade helt enkelt spärrat av vägen i protest med stora oljefat, stenar och trädgrenar. Jag kände mig lite stressad när vi var tvugna att stanna och de ville att jag skulle veva ner rutan. Men som tur var hade vi haft en polisbil framför oss en längre sträcka, så jag körde fram till den och fråga polismannen vad som stod på. Jo, de har spärrat av vägen här och det är inte säkert för er att köra vidare. Ok, sa jag och frågade om det fanns en alternativ väg till Madikwe. De försökte förklara att jag behövde åka tillbaks till Zeerust och där fanns nog en annan väg. Man förstår inte alltid vad de säger, så jag var inte helt säker, men vi förstod så mycket som att det nog var bäst att bara vända om. Nån kilometer tillbaks så visade GPS:en (vilken fantastisk uppfinning, skulle aldrig klara mig utan!!!) oss in på en liten oanseelig väg. Det visade sig vara en sandväg genom jordbruksmarker med kossor och annan kreatur. Verkligen ingen väg för mina fina Passat utan fyrhjulsdrift. Men vi hade inte så mycket val. Vi mötte flera långtradare som yrde upp mängder av sand, så vi hoppades på att vägen faktiskt ledde någonstans. Efter ett tag stannade en mötande personbil oss och frågade om vi visste vart vägen ledde. Han hade vänt om vid ett hinder som han inte kunde passera. Vi fortsatte i alla fall och det visade sig vara en färrist som var lite trasig. Misan gick ut och ställde sig på den delen som stack upp och så kunde vi köra över. Jag är oändligt tacksam att vi inte fick punktering här ute i ödemarken. Efter ca 1 timme kom vi faktiskt ut på den väg som ledde upp till Madikwe. Inne i området fick sig min fina bil ytterligare lite törnar i vildmarksterrängen, men vi kom till slut fram till underbara Tuningi lodge. Det tog ett tag innan vi hade pustat ut efter bilresan som tog 5,5 timme istället för 4.
Personalen på lodgen berättade att de haft vägen avspärrad flera dagar och att de protesterade mot bristen på service deliveries, alltså vattenleveranser och sophämtning. Misan trodde först att de protesterade mot att ha långtradartrafik genom byn, något som man i Sverige kan bli irriterad över även om man inte går så långt som till att på eget bevåg spärra av vägen. Men tyvärr är det en del som inte fungerar i detta landet, och i alldeles för många fall så skor sig kommun-politikerna på invånarnas bekostnad. De som är valda till att styra ute i kommunerna har inte en aning om hur man sköter en kommun och folket blir lidande och skattepengarna hamnar i ledarnas fickor. Och ibland reagerar invånarna med denna typen av protester som tyvärr kan bli ganska våldsamma. Mycket trist och man undrar hur lång tid det skall ta för Sydafrika att få ordning på detta. Jag är i alla fall väldigt glad att vi klarade oss utan incidenter genom det hela.
Sen hade vi underbara dagar i Madikwe, men mer om det imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar