Hur många kor för en brud?

I de afrikanska kulturerna i Sydafrika är det fortfarande viktigt med s.k. lobola, eller brudpris när en dotter skall giftas bort. Patriks HR-chef är zulu och hon berättade hur det går till. Fästmannens familj börjar med att skänka en tjur till den tilltänka svärmodern för att överhuvudtaget kunna inleda förhandlingar om dottern. Om tjuren accepteras så börjar förhandlingen om antalet kor som skall ingå i uppgörelsen. Den förhandlingen sker i första hand med den tilltänka brudens far. Det kan ta sin lilla tid, beroende på hur snabbt man kommer överens. En vanlig summa är 10-12 kossor. Om en familj anser att de har en dotter som är osedvanligt attraktiv på marknaden, kan man utnyttja detta genom att avbryta förhandlingen efter att ett antal kor redan betalats. Då behåller man helt enkelt dem (och naturligtvis även tjuren), medans den besvikna fästmannen och hans familj går tomhänta därifrån. På så sätt kan man samla på sig en ansenlig summa kossor!

Priset skall ses som en kompensation för förlusten av en dotter, hennes närvaro och arbetskraft. Det ger också brudgummen faderskapsrättigheter till de barn som kommer att födas av kvinnan. 

Denna sed brukas oavsett om det är en lantfamilj eller ej. Om du är stadsbo så får du helt enkelt skaffa ett ställe att hysa in dina kor på. Patriks kollega berättade att hennes pappa åker ut till landet och klappar på sina kossor ibland. Kollegan är numera skild, men kossorna finns tydligen kvar!

Namibia - Windhoek

Jag måste ju också skriva några rader om vårt sista dygn i Namibia. Fredag morgon lämnade vi djuren i Etosha och begav oss söderut mot huvudstaden Windhoek. En ganska händelsefattig tur i ökenterräng. Men återigen en fin och lättkörd väg. Vi stannade till i Otjiwarongo för lite lunch-inköp och hittade där ett stort och välsorterat Spar, samma matvaruhandel vi använder här. Även denna lilla ort (landets tredje största stad!) präglades av tyska influenser och var således välordnad och prydlig.

Väl i Windhoek hamnade vi på ett hotell i de finare villa-kvarteren, på en höjd med utsikt över hela staden. Det var otroligt vackert med alla jakaranda-träd som blommar nu. Windhoek är en liten stad, så man ser hela centrum med allt väsentligt under en liten åktur genom stan. Vackert, kuperat, lummigt och tyskt. Så olikt Johannesburg att man har svårt att tro att man är i Afrika. Inget skräp, inga gatuförsäljare vid trafikljusen och promenadvänligt. Det hade ju inte skadat om lite av de tyska influenserna spillt över på Sydafrika...

Medans reströtta grabbar vilade ut sig med internet på hotellet, så åkte vi ner till stan och gick till ett hantverkscentrum, Namibia craft center med flera hantverksbutiker under samma tak. Trevligt och helt i min smak! Det mesta var genuint, lokalproducerat och fairtrade. Jag älskar välgjort hantverk så det blev flera fina inköp. Ett mysigt café hade de också. 

Till kvällen hade Patrik bokat bord på Joe's Beerhouse som han besökt en gång tidigare. Det verkade vara the place to be en fredagskväll. Afrikansk inredning och känsla, kött från olika vilda djur på menyn och till detta namibisk öl, bryggt på tyskt vis och Jägermeister. Jag åt zebra men skippade ölen och snapsen.

Sammanfattningsvis blev Namibia precis så underbart som vi hade hoppats! Ett fantastiskt land, med trevliga och glada människor, fantastisk och speciell natur och mycket att se och uppleva. Och väldigt tyskt, långt ner i södra Afrika. Fascinerande! Jag åker gärna tillbaks :)

Namibia - Etosha

I tisdags morse lämnade vi kusten och körde norrut. Jämfört med trafiken och vägarna i Johannesburg var det rena himmelriket att köra i Namibia! Bra och väl underhållna vägar, dessa till och med asfalterade och ingen trafik. Så vi kunde susa fram i vår Toyota Hilux och var uppe i Etosha fortare än vi trodde. På vägen stannade vi i Outjo för lunch. En liten stad, men prydlig och fin. Vi hittade ett hotell som serverade lunch i sin lummiga oas som utgjorde trädgården. Vi var de enda gästerna, men lunchen var utmärkt.

Etosha är nästan lika stor som Kruger, men har helt annan natur. Här är det inte bush-safari som på de flesta ställen i Sydafrika, utan mer stäpp- och savannsafari. Otroligt vackert, om än ganska kargt landskap. Man slås av de vackra färgerna, gul sand mot blå himmel, vackert ljusgröna träd mot en varmgrå bakgrund. Oktober är slutet på vintern och torrperioden, så det är väldigt torrt och fortfarande höstlikt på sina ställen. Djuren måste samlas vid de vattenhål som finns, så därför är det lätt att se dem. Norra delen av Etosha utgörs också av en väldigt speciell saltöken, Etosha pan. På håll ser det ut som ett hav mot horisonten, men det är öken med grå saltsand. Vackert, men man förstår inte hur något kan leva där. Strutsarna verkade dock gilla det, de gick rakt ut i ingenstans i öknen. För att stoppa huvudet i sanden förmodligen... 

Vi körde runt själva och det var fantastiskt. Redan första kvällsturen hittade vi en leopard, svart noshörning, surikater och black-faced impala. Och massor av zebror och olika antiloper, elefanter och giraffer. Jag brukar tycka att det är bättre att åka med guide i öppen safari-jeep, men denna tur var över förväntan. Bättre än Kruger, mycket mindre folk och lätt att komma nära djuren. 

De två första nätterna bodde vi i Halali, en av parkens tre camper. Stort och välordnat med stugor, campingplats, restaurang och en bra pool. De allra flesta turisterna utgjordes av tyskar och några fransmän. Jag tror detta är den första resa jag gjort där vi inte under en hel vecka träffade på en enda skandinav! Namibia är uppenbarligen inte ett stort resmål från våra trakter, men däremot lockar det tyskar i mängder. En hel del amerikaner var där också.

Efter middagen gick vi ner till vattenhålet som är upplyst hela natten. Där kunde man sitta och titta på när djuren smög sig ner för att dricka. Som att titta på Animal Planet live! Vi orkade inte så länge, men såg en svart noshörning med sin kalv. När de lämnade stötte de på en vit noshörning och då blev det lite gruff. Den andra kvällen såg vi en stor elefanthanne som drack i säkert 40 minuter innan han var nöjd. Under tiden smög sig en lejonhanne ner till vattnet för att dricka. Han fick hållas i ca två minuter, sen gick elefanten fram till honom och ruskade lite på huvudet och markerade tydligt att det var lika bra att han masade sig iväg. Vilket lejonet gjorde utan protest. Sen återgick elefanten till sitt eget törstsläckande. Inget snack om vem som var savannens konung där inte. 

Under våra tre dagar i Etosha såg vi massor av djur. Stora, stora hjordar av zebror, antiloper och gnuer. Fantastiskt att se så många djur på samma gång. Vi såg också lejon, och vid ett tillfälle två honor som fick ett helt vattenhål att tömmas genom att sakta smyga sig framåt från två håll. Sen kom även en tredje och de slog sig ner vid kanten av vattenhålet i en stor vassrugge, där de hade full kontroll på läget. Förmodligen väntade de till något smaskigt, aningslöst djur kom ner för att dricka senare på dagen. Vi såg också äntligen cheeta! Två stycken som låg i skuggan under en buske. Vi såg desto mer cheeta-mat, impala och springbok. Vi såg flera hyenor och några gamar som kalasade på ett kadaver. 

Tredje natten bodde vi i en annan camp, Okaukuejo. Den är minst lika stor, med samma faciliteter. Alla camper var fullbelagda när vi var där, ändå kändes det inte alls trångt ute i parken. 

Jag tröttnar aldrig på att titta på afrikas fantastiska djur! Etosha var verkligen över förväntan och jag åker gärna tillbaka. Kan varmt rekommenderas!

Namibia, Swakopmund

Vi reste till Namibia och hamnade i Tyskland. Efter en halv dag på öde ökenvägar kom vi igår till kuststaden Swakopmund, där allt känns lika tyskt som i en liten förstad till Frankfurt. Alla pratar tyska, alla menyer är på tyska med tysk mat, gatorna och affärerna har tyska namn och husen ser tyska ut. Och massor av tyska turister som vill komma hit och se sin forna koloni. Mycket märkligt, känns inte som Afrika alls. Det är också välordnat och prydligt, inte alls som man vant sig vid i Johannesburg. Dessutom är det svalt, en väldig kontrast till den varma soldränkta öknen. Det är Atlanten som gör att det är så svalt, det blir sällan varmare än 14 grader i vattnet. Synd på så fina stränder. Vi såg några glada laxar hoppa i de inbjudande vågorna, men de hade tjocka våtdräkter på sig.

Vi bor på ett hotell som naturligtvis heter Deutshes Haus och ligger mitt i stan. Man kan gå överallt, bara det är ju oafrikanskt. Swakopmund är en liten stad, men Namibias andra, så efter en och en halv dag har man sett det mesta.

I morse åkte vi söderut till Walvis Bay som är en stor hamnstad för att åka på säl- och delfinsafari. Mycket lyckat!! Visserligen lite svalt på havet, men det var helt vindstilla. En säl kröp upp i båten så vi fick se den på riktigt nära håll. Sebbe var dock lite besviken att han inte fick klappa den. Sen såg vi pelikaner och delfiner och en hel koloni med 80 000 sälar. Bland dessa såg vi en liten stackars pingvin som kommit lite vilse! På vägen ut dit såg vi också ett antal stora skepp, en stor fågelplattform där man samlar ihop fågelbajs en gång om året som säljs till en gödselförädlare i Belgien och ett ostrontvätteri. Namibia har fantastiskt goda ostron och det bjöds vi på ute till havs, tillsammans med bubbel-vin och lite andra tilltugg.

Väl tillbaks i Swakopmund gjorde vi byn och drack afrikas godaste kaffe på SlowTown. 

Imorgon går turen vidare norrut till den stora nationalparken Etosha.

Namibia dag 1

Igår bar det äntligen av till Namibia, som varit lite av en drömresa sen vi flyttade till Afrika. En knapp 2-timmars flygning från Johannesburg ligger Windhoek, huvudstaden. Vi flög dit och hämtade ut en hyrbil för att göra en veckas rundresa i landet.

Namibia är 2 gånger större än Sverige, men har bara 2 miljoner invånare. Så det är glest, minst sagt. Och mycket öken. Igår bilade vi från Windhoek söderut till ett litet ställe som heter Solitaire. Strax utanför WIndhoek började grusvägen. Det finns inte underlag tillräckligt för att asfaltera vägarna här så det mesta är grusväg. Men bred och fin och väl underhållen. Det kändes som att vi hade hela vägen för oss själva! Vi såg knappt en handfull andra fordon på vägen hit. Men vilken vacker natur! Svårt att beskriva, men bergigt och vidunderligt! Torrt som snus överallt. Efter ca 3 timmar kom vi fram till Solitaire. Det är bara några hus och en bensinmack ute i öknen. Och så vårt guesthouse som är ett mycket charmigt ställe dit flera gäster hade hittat. Vi hade ett helt hus för oss själva. Till Sebbes förtjusning är stället fullt av husdjur; hundar, påfåglar, en papegoja, änder och några oryx.

Den stora attraktionen här är natinalparken Namib Naukluft. Det består av enorma sanddynor med vacker röd sand som de flesta sett på fotografier härifrån. Och vackert är det! I parken såg vi strutsar, oryxar, en shakal och springbok. Men inte en droppe vatten. Och massor, massor av sand. Vi besteg en sanddyn vilket var ganska mastigt. Sebbe fick hela fickorna fulla på vägen ner :)

Idag går färden vidare norrut, mot kuststaden Swakopmund. Skall bli härligt att se havet!

David

Det bor en liten pojke hos oss, David. Det vill säga, han bor med sina föräldrar Thoko och Wilson som är anställda hos oss och han bor med dem i husets personalbostad. David kom hit i maj, då hade hans pappa inte sett honom på 2 år. Innan han kom hit bodde han hos sin moster i Malawi som hela familjen kommer ifrån. Nu äntligen hade Thoko och Wilson råd och möjlighet att ta hit honom. Vi är såklart jätteglada att de får vara tillsammans och att David har möjlighet att gå i skola här. Många som jobbar i familjer här kan inte ha sina barn hos sig för att det inte fungerar av en eller annan anledning. Varje eftermiddag när Wilson hämtat honom kommer han in en stund till oss och är med sin mamma när hon stryker eller gör i ordning i köket. Och på lördagar hjälper han Wilson i trädgården. Han är hur söt som helst och alltid glad. Han skiner upp som en sol så fort han ser oss och vi får ofta en kram eller en high five. Han pratar en blandning av olika afrikanska språk, men säger också några ord på engelska. 

Häromveckan fyllde David 3 år. Det var en lördag, och jag hade köpt tårta och presenter så vi kunde bjuda Thoko och honom på födelsedagskalas. Bäst var att få blåsa ut ljusen på tårtan! Jag tror Patrik fick tända dem minst 20 gånger :) Och den röda Ferrari-leksaksbilen var mycket populär. Han älskar bilar och sitter ofta på vårt köksgolv med en hel bilpark av olika sorter. Han tittar suktande på Johannes modellbilar som han har i sitt rum, men han rör dem inte. Han rör aldrig något i vårt hus och springer inte runt eller klättrar. Hela tiden är han med sin mamma och de pratar eller sjunger ihop. Han har också flera åkdon som han åker runt på utomhus. Och på helgen brukar Patrik ta med honom på en tur i golfbilen, det älskar han. 

Många frågar mig hur det är att han ett litet barn så nära inpå, och jag funderade också en del över det innan han kom. Men jag tycker det fungerar hur bra som helst. Thoko, Wilson och David hör till vårt hushåll och vi är så glada att ha dem här.  David är så väl omhändertagen av båda sina föräldrar och är en så glad liten kille och hans föräldrar är så lyckliga att ha honom hos sig.