Nattsafari

Sista kvällen i Kruger bokade vi in oss på en nattsafari. Jag fick mersmak av att åka i mörkret med strålkastare när jag ock Alexander var ute på morgonsafarin. Man upptäcker djuren som lysande ögon i mörkret och nattlivet i bushen skiljer sig från daglivet. Dessutom var det mördande varmt med drygt 40 grader hela julafton, så vi hade mest slappat.

Klockan åtta åkte vi iväg med en full safari-bil med guide. Alla pratade afrikaans utom vi och de flesta andra passagerarna var ganska glada redan när vi åkte ;) Men, men... Det blev intressant redan en bit utanför portarna till gaten när vi såg en side striped jackal som är ovanlig och som vi inte sett förut. Och så kom en stor hyena mitt på vägen. Sen tog guiden oss till en hyena-sighteeing vid ett bo där det var fullt med små valpar och två vuxna hyenor. En liten valp måste ha varit precis nyfödd, den låg och diande en ganska utslagen mamma utan att ta någon större notis om oss. Hyenor är inte så vackra djur, men valparna var söta. 

På den fortsatta turen såg vi sedan kameleont och en genet, ett djur i gnagarfamiljen som vi såg i Kenya men inte sett sen dess. Det är ett nattdjur med lång, lurvig och randig svans. Vi åkte också förbi en hjord elefanter som stod i buskarna och sen en väldigt gammal elefant-hanne som inte kan ha många dagar kvar att leva. Guiden sa att man ser på den insjunkna huvudet att han tappat flera tänder. Det såg ut som att han knappt kunde varken äta eller gå. 

Sen hände något obehgligt när vi stötte på ytterligare en elefanthanne mitt på vägen. Guiden, som var lite av en cowboy, körde väl nära och insåg nog lite för sent att elefanten blev irriterad. När han sedan rusade motorn och lyste på den med strålkastaren blev den inte mindre irriterad och började röra sig med bestämda steg mot oss. Arga elefanter är verkligen inte att leka med och jag tyckte det var mycket obehagligt och gömde mig längst bak. Som tur var tog guiden sitt förnuft till fånga och backade ur situationen och vände om. Vi tog en annan väg i mörkret och helt plötsligt ser flera av oss ett par ögon femtio meter bort. Det är i en liten svacka vid ett vattendrag och svårt att identifiera vad det är. Men det visar sig att det är den skygga leoparden som vi hittat! Efter ett tag ser vi ytterligare ett par ögon i mörkret och under kanske tjugo minuter kommer vi riktigt nära dessa vackra djur när de smyger i buskarna. De är så svåra att upptäcka just för att de är så skygga, och de försökte smita iväg från oss nu också. Vissa åker på mängder av safaris utan att se en enda leopard, men vi har varit lyckosamma och jag har sett sammanlagt åtta olika leoparder i flera olika parker. Kul!

När vi kom tillbaks var det fortfarande oerhört varmt och det var skönt att krypa in i våra luftkonditionerade stugor. Men nattsafari gör jag gärna igen!

Juldagens morgon klev vi upp tidigt för att åka tillbaka hem. När vi lämnade parken var det kö in och kvoten för dagsbesök var redan full. Tydligen är juldagen den mest besökta dagen på året och många kommer i stora sällskap för att fira jul med en braai i bushen. Trafiken ner mot Johannesburg var följaktligen mycket lugn och till Sebbes stora glädje var vi hemma redan till lunch. En dag försent blev det då julbord och hett efterlängtade julklappar. Men vi var alla överens om att en julaftons-leoprad inte var så dumt heller!

Jul i Letaba

Julafton och vi firar vår fjärde jul i Afrika! Det börjat kännas som en vana :) I år är vi i Kruger National Park några dagar och gör parken på riktigt. Nästan helt i sydafrikansk stil. Detta är högsäsong i parken, och helt fullbokat. Vi valde att inte campa (vilket vore den riktigt sydafrikanska stilen), utan har hyrt stugor med självhushåll. Så en del camping-utrustning fick följa med vilket bidrar till lite Botswana-känsla! Men också väldigt skönt med AC i stugan när det är 40 grader varmt. Annars känner vi att vi smälter in fint i den sydafrikanska livsstilen, och får det bekräftat när alla tilltalar oss på afrikaans. Sydafrikaner, i synnnerhet afrikander ÄLSKAR camping och bushliv. Till det kommer obligatorisk braai och alkoholintag. Gärna Klipdrift, men det kan man vara utan enligt mig. 

Vi åkte upp till Kruger i måndags, alla fem. Det tar oss ca 5,5 timmar att nå gaten som ligger mitt i denna stora park som mäter ungefär två Småland i storlek. Det är en av världens äldsta nationalparker, grundad 1898 och den mest kända i södra Afrika. Vi har bara varit här på en kort endagstur tidigare, men nu är vi här i fem dagar och får en bättre känsla för vad den har att erbjuda. Första natten bodde vi i Talamati, en mindre camp ganska nära Orpen gate. Där är stugorna fina och välutrustade, men annars finns inga faciliteter så man måste ha med all mat och dryck. Campen har ett jättebra vattenhål, och redan första eftermiddagen såg jag lejon, buffel och elefant på samma gång! Dessutom kom en hyena spatserande för att spana in läget. Det var tre lejon, en hane och två honor som närmade sig vattnet. Men då kom buffeln och jagade bort lejonhannen eftersom han ville ha vattenhålet för sig själv. De två lejonhonorna var coolare, men efter ett tag lyckades buffeln få bort även dem. Elefanterna kunde i lugn och ro klunka vatten, i kraft av sin storlek är det inte många andra djur som får dem på flykt.

Efter en något varm natt så klev jag och Alexander upp klockan fyra för att åka på guidad game-drive. Innan vi ens hann ut ur gaten såg Alexander en leopard som smög förbi. Första timmen åkte vi i mörker med strålkastare. väldigt spännande att se djuren i form av lysande ögon i mörkret! Men det var en väldigt lugn gamedrive, inte många djur ute. Det berodde förmodligen på att det var lite busväder med blåst. Det gillar inte djuren, utan då kurar de in sig och gör sig osynliga.

Efter frukost for vi vidare norrut med målet Letaba, en annan av parkens camper, med både stugor och campingplats. Den är betydligt större och har både en rejäl shop och restaurang. Här är vi nu i tre nätter. Man kan säga mycket om Sydafrika och hur det är med vissa saker, men en sak kan de verkligen. De sköter sina parken och campingar på ett utomordentligt sätt! Ordning och reda, trevlig personal och välorganiserat. Allting funkar! Och det är ett förhållandevis billigt sätt att semestra, priserna är satta så att vanliga sydafrikaner skall ha råd att komma hit och uppleva den fantastiska naturen som finns här. Och de älskar som sagt den här typen av liv! 

Patrik älskar att få använding för sin Amarok och även om vägarna i Kruger är väldigt väl underhållna och går att köra med vanlig bil, så är det aldrig fel med en riktig terrängbil :) Och när man kommer lite väl nära elefanterna känns det bra att inte sitta i en liten Polo. Vi har hittills sett mycker buffel, väldigt mycket flodhäst (mitt favoritdjur!) och massor av antiloper av olika slag. 

Vi har också sett en hel del nya fåglar. Patrik har nu sett över 200 olika fåglar i södra afrika (det finns ca 900) och är väldigt nöjd med det. Fågelskådning (birding) är en populär gren här, och det är lätt att bli biten med tanke på alla de fantastiska arter som finns. Det finns listor där de som har sett många tävlar om att komma högt upp och så vidare.  

Elefanter ser man nästan alltid, de är svåra att undvika. Jag tycker de är lite väl stora och att det är lite obehagligt att komma för nära, även om jag vet att det är snälla djur så länge man inte retar upp dem. De är också nyfikna och vill gärna komma nära och undersöka, men sitter man bara still i sin bil är det oftast helt lugnt. Vi såg även några hyenor som fick en ungkarlsflock med impalor på helspänn, men det blev ingen action under tiden vi såg på. Det är förvånansvärt få bilar på vägarna, trots att det är högsäsong i parken. Vi hade förväntat oss mer av trafik-stockning, men nu kan vi köra långa sträckor utan att se ett enda fordon. Skönt. Och det är vidunderligt vackra vidder här.

I år är det torka i hela södra Afrika och det drabbar ju naturligtvis även Kruger. Vattenståndet i floderna är lågt och de flesta vattenhål uttorkade. Nu har de sen en tid också slutat att pumpa vatten till de konstgjorda vattenhål som tidigare funnits överallt i parken. Detta för att återgå till ett mer naturligt ekologiskt system. Det har visat sig att där det funnits konstgjorda vattenhål har djurstammarna vuxit sig stora och det har bidragit till ett onaturligt system, eftersom dessa dammar ofta legat i naturligt väldigt torra miljöer där det inte skall finnas så många djurarter, och det har då inneburit en för stor påfrestning på det ekologiska systemet. I år har regnet uteblivit till stor del, och då blir det natuligtvis extremt torrt. De som drabbas hårdast är gräsätarna, buskar och träd är gröna ändå. Värst är det för flodhästarna som är de som svälter ihjäl först om det inte finns gräs att äta. Även buffeln får det svårt och beståndet i Kruger har därför minskat med ganska många tusen under året. 

Men det här är ju i alla fall naturlig avgång så att säga. Betydligt värre är det med tjuvjägarna som framför allt vill åt noshörningarna. Kruger är hårt drabbat, man förlorar i snitt mer än två noshörningar per dygn. Drygt hälften av alla vilt levande noshörningar finns här, men det är en hård kamp för att skydda dem. I parken patrullerar tjuvskyttejägare, och de tvekar inte att skjuta tjuvjägarna. Det är ofta fattiga personer som ser sin chans att tjäna pengar på att sälja ett horn eller två. Mörkertalet är stort när det gäller hur många som dödas på detta sätt. Många förespråkar legalisering av försäljning av noshörningshorn för att på så sätt få priset att sjunka, så att det inte längre blir lönsamt att riskera livet för ett horn. 

En helg i Pilanesberg

I Pilanesberg har vi varit många gånger. Det är en park som ligger knappt två timmar från oss och utmärkt att göra dagsutflykter till. Man kör själv och ser alltid massor av djur. Patrik har nog varit där 20 gånger, men aldrig bott på lodge eller åkt guidad game-drive. Men helgen som var åkte vi iväg bara Patrik och jag för att vara med på ett socialt event med jobbet och bodde då på en av de stora lodgerna, Bakubung. Det var verkligen både trevligt och mysigt! Den ligger vid en av infarterna, vackert vid ett vattenhål dit det kommer både flodhästar och elefanter. 

Vi åkte två guidade turer på lördagen och såg mycket djur, inklusive både lejon och leopard. Kattdjuren är svåra att hitta utan guide, och leopard har vi aldrig sett i Pilanesberg. Men nu vet vi var vi ska leta nästa gång! Guiderna var, som oftast, jättebra. Även om vi har varit på många safari-turer vid det här laget, så lär man sig alltid något nytt. Det är så spännande med den afrikanska naturen! Och Pilanesberg är en vacker park, kuperad och med många fina utsiktspunkter. 

Mellan turerna slappade vi vid poolen. Jag älskar dessa utflykter! Både äventyr och avkoppling. Och god mat :) Och som svenskar tycker vi att det är väldigt prisvärt, all-inclusive med guidade game-drives till samma pris som en natt på Scandic... 

På söndag morgon gick vi upp tidigt och åkte en egen tur in i parken. Det kändes som att vi hade hela Pilanesberg för oss själva! Vi såg lejon, brun hyena, tsessebe, elefanter, många giraffer och massor av gnuer med mycket mer. Under helgen såg vi också nästan säkert 30 noshörningar. Dessa djur är så vackra och jag hoppas så att de får överleva. Det finns idag ca 20 000 vita noshörningar i Afrika, och 90% av dessa finns i Sydafrika. Men om tjuvskyttet av noshörning fortsätter i samma takt som nu, så är de utrotade om 13 år. Det känns så sorgligt. 

Det är väldigt torrt här i år. De årliga regnen har inte börjat än, och normalt skall de börja i oktober. Så djuren får inte tillräckligt med näring och det syntes verkligen. Man kunde se revbenen på både antiloper och noshörningar. Speciellt de som lever av bara gräs är magra. Och flera dammar är helt uttorkade. I dammen där Jonas tappade sina Ray-Ban i julas finns nu bara en liten pöl och sköldpaddorna har flyttat på sig. Vissa säger att det inte blir regn förrän efter jul, så nu inför man vattenrestriktioner i Johannesburg. Temperaturen ligger mellan 35-40 många dagar, så det är varmt. Men nästa vecka åker jag till Stockholm, så då blir det väl närmare 40 grader svalare! 

Bye-bye Botswana

Efter en natt på hotell började återresan söderut från Kasane. Resan ned till Francistown är rena game-driven! Det är djur överallt. Vi såg både elefanter och en stor eland precis vid vägen. Det är annat än älg det, så man förstår att köra i mörker är en mycket dålig idé. 

På vägen stannade vi i Nata för lunch, en lite by som påminnde om Gweta. Ju närmare Francistown vi kom desto mer jordbruksbygd blev det, och fler kossor än elefanter på vägarna. På ett ställe fick vi stanna i en s.k. veterinärstation som de har med jämna mellanrum på vägarna i Botswana. På grund av risk för spridning av mul- och klövsjuka, så får man inte ta kött och färsk frukt från nord till syd eller från väst till öst. Och så måste både skor och bildäck desinficeras. Så vi fick kliva ur bilarna och trampa lite i en pöl med alkohol och visa våra tomma kylskåp. Annars var det lättkört på fina vägar.

I Francistown tog vi in på ett charmigt ställe som heter Woodlands stopover, utanför stan på vishan. Det är just ett stopover för overlanders som vi, som är på väg åt norr eller söder. Det är nämligen ganska tomt mellan städerna. Vi hade kunnat slå upp tältet här, men valde istället fina stugor med självhushåll. Vissa i sällskapet var mer sportintresserade än andra och kastade sig därför iväg in till stan för att hitta ett ställe som visade semifinalen i rugby mellan Springboks och ärkerivalen All Blacks från Nya Zeeland. Sebbe har fått nog av rugbymatcher, så vi valde att stanna kvar och kokade de sista nudlarna på vårt Trangia-kök (vilken bra uppfinning det är!). 

Tyvärr förlorade Springboks och vi gick alla tidigt i säng. Nu hägrade nämligen att komma hem för alla ungdomarna som var angelägna om att komma upp och iväg extra tidigt. Jag kände snarare lite sorg att resan började lida mot sitt slut och hade nog faktiskt kunnat tänka mig en liten sväng till. Vi åkte ju förbi gränsöverfarterna till både Zimbabwe och Zambia och det hade ju varit kul med en tur där! Det får bli nästa gång har vi redan bestämt. Nu har vi ju tält och all utrustning för att ge oss iväg igen.

Sista delen av resan i Botswana tog oss från Francistown på bra motorväg till gränsen. Så bra väg att det lockade att köra lite väl fort en lugn söndagsmorgon. Poliserna tyckte dock att det var en perfekt och tämligen sval morgon att vara ute med sina laserkontroller, så vi lyckades med konststycket att fastna i två fartkontroller på mindre än en timme. Det var mycket vänliga poliser som visade Patrik böteslistan och bad honom att betala böterna på plats. Men nu var ju våra pula slut! På första stället löste Patrik det med amerikanska dollar som han hade i reserv. Det visste de knappt vad det var så Patrik fick översätta växelkursen och kom undan med $40 i böter. På det andra stället var de lite kinkigare, men när Patrik visade sin tomma plånbok som bara innehöll 40 pula, så nöjde de sig med det och sa att de skulle köpa vatten för pengarna. Jag noterade vid båda tillfällena att de botswanska poliserna inte alls är lika feta som de sydafrikanska. 

In i Sydafrika kom vi utan problem vid gränsen. Åh, ni är tillbaks sa de när vi klev ur bilen och stämplade våra pass. Efter en vecka i Botswana var skillnaden märkbar när vi körde in i Sydafrika. Botswana är ett fattigt och rudimentärt land i jämförelse. Redan uppe i Limpopo-provinsen slogs vi av hur bördigt och grönt det är på åkrarna. I Sydafrika konstbevattnar man, något man inte har råd med i Botswana. Och den lilla staden Lephalale (Ellisras) är modern i jämförelse med allt vi såg i Botswana. 

Även om Botswana är fattigt och enkelt, så är det ett av de mest välskötta länderna i Afrika. Det är förhållandevis rent och prydligt och inte alls lika korrupt som många andra länder. Vi såg egentligen inga kåkstäder och inte heller tiggare i gatukorsningarna. Precis som Namibia är det ett stort land med liten befolkning pga mycket öken. Alla vi mötte var mycket vänliga och glada. Engelska är det officiella språket, vilket gör det lätt att kommunicera. 

Vi hade fantastiska dagar i Botswana! Både landet och campingen gav mersmak, så vi har redan börjat prata om vart nästa tur skall gå. Det finns så mycket att se och upptäcka i Afrika och för varje resa vill vi bara se mer! Idag köpte vi en stor karta för att ha på väggen så att vi verkligen kan se ut vilka resrutter vi skall ta. 

Chobe - elefanternas rike

Fredag morgon klev vi upp i gryningen för att packa ihop tältet för sista gången den här resan. Och nu kändes det som att vi fått in snitsen, för det gick riktigt snabbt. Efter frukost och packning begav sig vår karavan av norrut i Chobe national park, mot Kasane. Det blev återigen en mycket sandig resa och tour-guiden Peder drog upp ett otroligt tempo! Patrik och jag körde på lite med hjärtat i halsgropen med vår punktering i färskt minne. Men vi susade genom sanden i 60 km/h och till vår stora glädje tog sandvägen slut fortare än vi trott. Och då blev det asfalt! 

Chobe har världens största samling av elefanter, närmare 70 000. Så vi såg elefanter överallt! Och en hel del andra djur också. Och djurlivet tog inte slut bara för att vi kom ut på asfalt och mer civiliserade trakter. I Botswana är inte nationalparkerna inhägnade, så djuren går fritt. Det är därför inte att rekommendera att köra när det är mörkt. 

Strax före lunch var vi framme i Kasane som ligger i den absolut nordligaste delen av Botswana, där Botswana, Namibia, Zimbabwe och Zambia möts. Här rinner Chobe river och den stora mäktiga Zambezi-floden är inte långt därifrån. Från Kasane är det bara 30 km till Livingston där Victoriafallen ligger på Zambia-sidan. 

Nu checkade vi in på Chobe Safari lodge, ett stort hotell i kolonialstil precis vid floden. Det kändes lyxigt att få lagad lunch och kunna ta sig ett dopp i den svalkande poolen. Det märktes att detta är ett av de mest besökta platserna i Afrika, tack vare närheten till Victoria-fallen. Många internationella turister kommer hit. 

På eftermiddagen hade vi bokat in oss på en båttur utmed floden för att se djuren och titta på solnedgången. Och det gjorde oss inte besvikna! Det var en av de bästa safariturerna vi gjort. Vi såg så mycket djur och med båten kunde vi komma riktigt nära. Jag som älskar flodhästar fick på nära håll se hur de gick och betade längs flodstranden. Gott om krokodiler låg både på land och i vattnet. En stor buffelhjord gick och betade och massor av olika antiloper. Och så alla dessa elefanter!!! Vilka fantastiska djur. Vi fick se hur en hel hjord bestående av ett flertal familjer med säkert femtio elefanter vadade och simmade över floden från den ö där de gått och betat under dagen. Det var en mäktig syn. Och Patrik var alldeles till sig av alla nya fåglar han fick se, flera ganska ovanliga. Man förstår att detta är ett paradis för djuren, med allt vatten och fridfullheten ute på flodön. I Chobe finns the big four, men inga noshörningar tyvärr. 

Vi hängde kvar ute på floden tills solen gått ner och det var en riktigt vacker afrikansk solnedgång. Blodröd försvann solen sakta ner vid horisonten medan vi satt på övre båtdäck i den ljumma kvällningen. 

Savute

När man lämnar campingen i Third Bridge åker man först över den bro som kallas Third Bridge. Broarna i Moremi består av stockar, så man kör naturligtvis lite försiktigt över. Just den här tredje bron består till första delen av en liten vattensvacka som man kör igenom. Inget större bekymmer för riktiga bilar eftersom vattennivån så här års är låg. Men det är ju skumpigt och då är det extra bra om man stängt till sina bakluckor ordentligt... Fordon nummer två av tre hade glömt den lilla detaljen, med påföljden att halva packningen hamnade i det dyiga vattnet! Modiga ungdomar kastade sig ut för att rädda väskorna utan tanke på att det skulle kunna finnas krokodil i vattnet. I närheten stod dessutom en stor elefant. Inget väsentligt blev förstört, så det hela gav oss alla ett härligt skratt så här på morgonen. 

Vi upptäckte nu också att våra cigarettladdare i bilen hade slutat fungera. Inte bra när man är i stort behov av gps för att ta sig fram. Återigen kändes det bra att vi är flera på turen och familjen Jensen fick istället ta lead med gps i sin bil. Tanken var att vi skulle ta den för årstiden torra våta vägen istället för den jättesandiga. Jag vet inte om vi lyckades med det för det var otroligt sandigt hela vägen. Vi har aldrig skakat så mycket i bilen någonsin, men bara ett liggunderlag flög av från taket den här dagen. 

Vi reste nu ut ur Moremi och vidare in i Chobe national park. Resan på ca 165 km tog ganska exakt fem timmar. Men utan fler missöden på vägen. Väl framme i Savute camp hade vi tillsammans förlorat ett antal ägg, två vinflaskor (inte våra!), tomater och lite vattendunkar. Dessutom upptäckte Magnus en pyspunka på ett av sina däck. Skönt att vi hann fram till campen innan luften var helt slut! Det visade sig nämligen att röret där man skall fästa in domkraften var trasigt, så det gick inte att få upp bilen från marken. Ännu ett däckbekymmer alltså! Men såklart fanns det en lokal förmåga som kunde komma med en annan typ av domkraft och hjälpa till. 

Det var enormt varmt när vi kom fram på eftermiddagen, säkert 40 grader. Och sååå mycket sand och inget vatten i närheten. Inte alls lika mysigt som Third Bridge. Men vägen hit var spännande, med ett annorlunda landskap och ganska mycket djur. Vi såg bl.a. en lechwe, en ovanlig antilop som vi inte sett förut. Och många elefanter. På campingplatsen finns inga apor, men mycket fåglar. På natten hördes lejonen ryta på avstånd och Sebbe hörde en hyena skratta. 

Jag måste säga att det är lite väl varmt med 40 grader. Speciellt när man är i mörk, varm sand som riktigt strålar ut värme. Och så smutsiga som vi är nu har vi sällan varit! 

I Savute stannade vi också två nätter och dag två hade vi alla fullt upp med att hitta skugga. Barnen roade sig med kortspel, frågesport och rugby i sanden. Helt plötsligt när vi alla var mitt uppe i en frågesport kom en stor elefant traskande rakt genom campen. Snabbt smet vi in i bilarna tills han hade spatserat förbi. På kvällen tände vi stor brasa och många lyktor och kände oss ganska säkra för djuren, men lite extra lyssnar man efter prasslande ljud i buskarna.