Hwange

Efter Vic Falls vände vi söderut igen, för att på vägen tillbaka köra in i Zimbabwes största nationalpark, Hwange. När vi lämnade turisttäta VIctoria Falls, blev vägarna betydligt mer öde. Men så vackert!!! Nästan lite overkligt. Vi blev stoppade av polis en gång på vägen, men de hade inget att anmärka på. Fram till nationalparken började var vägen helt ok, men väl inne i parken gick det långsammare. Zimbabwe är betydligt mer kuperat än platta Botswana, så landskapet är helt annorlunda.

Hwange är Zimbabwes motsvarighet till Kruger, men i Kruger är du aldrig ensam och oftast är det ganska "crowded". Men inte här... Vi mötte en annan bil som lämnade den restcamp som vi skulle till. Väl framme vid Robins Camp, undrade vi lite var vi hamnat. En stor restcamp, med säkert 30 stugor, men i stort sett helt tom. Den var byggd 1934 och det kändes som inget hade gjorts där sen dess. Mycket enkel standard, en före detta pool som var helt igenvuxen, en stängd butik med lite torrvaror på hyllorna och en skylt som antydde att det skulle finnas en resturang. Men det gjorde det inte. Däremot en bar som faktiskt hade både sprit och personal! Dessutom sydafrikanska TV-kanaler som visade OS ;) Flera av fönstrena i huvudbyggnaden var trasiga och hela stället var helt enkelt väldigt förfallet. Vi hade hyrt två stugor, som var enkla men rena. Inredningen var inte direkt ny. Jag och pojkarna var minst sagt lite skeptiska till detta arrangemang, Patrik tyckte nog att det var ganska fantastiskt. Jag har aldrig känt mig mer "in-the-middle-of-nowhere" och ville helst inte tänka på att någon av oss skulle bli sjuk eller att bilen skulle paja ihop. Det kändes helt enkelt ganska spooky. Personalen var det inget fel på, de var vänliga och mycket hjälpsamma. Men det måste vara en minst sagt påver tillvaro på detta ställe. Och när man tänker på att Mugabe inte har råd att betala sina statsanställda kändes det riktigt kymigt. 

Vi gjorde en eftermiddagstur i parken och fick se en fantastisk elefant-sighting vid ett vattenhåll. Det var säkert 40 elefanter som drack och mumsade på träd och buskar på andra sidan ett vattendrag. Så vackert, nästan magiskt - bara vi och elefanterna! Jag tycker för övrigt att elefanter gör sig bäst på lite avstånd ;) 

Som tur var hade vi handlat lite färskvaror i Vic Falls, så vi kunde laga middag. Patrik tog fram sina båda poitjegrytor och lagade mat över öppen eld. Absolut bästa sättet att laga mat i bushen! Och vi hade en riktigt mysig kväll på denna gudsförgätna plats med god mat, kortspel och en fantastisk stjärnhimmel.

Morgonen efter en förvånansvärt god natts sömn, bestämde jag och Patrik att vi skulle dra hemåt. Pojkarna hade definitivt fått nog av campinglivet och suktade efter internet och datorer, jag tyckte också att jag sett tillräckligt av detta öde ställe och maten var i princip slut. Så efter frukost och packning körde vi därifrån. Vi körde en dryg timme genom parken till den närmaste gränsövergången till Botswana. Det kan inte vara många som passerar detta ställe. Det kändes faktiskt som en lättnad att bli utstämplad från Zimbabwe, men sen tog det en stund för polismannen att godkänna att vi lämnade landet. Han skulle se alla papper mycket noga, tittade igenom hela bilen och undrade om det verkligen var ett tält vi hade på taket. Men till slut hade han inget annat val än att släppa igenom oss. Och in till Botswana är det aldrig några problem, de är alltid så trevliga där! Det blir ett väldigt stämplande i passet när man reser i Afrika, de älskar stämplar. Den här resan har upptagit tre sidor i mitt pass.

En till natt i tältet blev det innan vi kom tillbaks till Joburg. Ännu en spännande resa i Afrika som ger mersmak. Jag tror dock inte att jag behöver åka till Zimbabwe igen, definitivt inte till Robins Camp. Pojkarna kanske inte följer med nästa gång... Alexander vill hellre åka till Nordkorea än campa i Afrika :) Men Patrik är nog redo att ta Amaroken på ytterligare turer när som helst! 

Victoria Falls

Vi har sett Victoria Falls en gång tidigare, då flög vi upp till Livingston i Zambia. Och det var i november när det är som minst vatten i fallen. Victoria-fallen ligger i hörnet av fyra länder, Zambia, Zimbabwe, Botswana och Namibia. En fantastisk del av Afrika där man riktigt känner de koloniala historiska vingslagen. Och underbart med allt vatten som flyter här, till skillnad från alla torra landskap runtomkring. Den här resans huvudmål var att åka in i Zimbabwe och se fallen från den sidan, i staden som också heter Victoria Falls.

Gränsövergångarna i Zimbabwe har vi hört mycket om och det var faktiskt lite pirrigt att åka in i landet. Det tog en timme att få alla pass stämplade och att få bilen godkänd och registrerad. Men det hade vi räknat med, och alla papper som krävs hade vi koll på. Wilson hade varnat oss för trafikpolisen i landet som stoppar i stort sett alla för att kunna få lite mutor. Jag tror att det är lite mer försiktiga med vita turister, eftersom turistnäringen ändå kan dra in lite pengar till ett annars bankrutt land. De har inte ens en egen valuta längre, utan det är amerikanska dollar som gäller. Och det tog inte mer än ett par kilometer innan den första poliskontrollen när vi kört in i landet. Men det fanns inget att anmärka på, så vi klarade oss utan böter den här gången. Vägen till Victoria Falls som tog ca två timmar var otroligt vacker! Träd i sprakande höstfärger längs hela vägen, nästan som en naturlig allé. Och helt öde kändes det, vi mötte ett fåtal bilar och såg varken människor eller boskap längs vägen. 

Väl framme i Victoria Falls blev vi glatt överraskade av den ganska mysiga lilla staden. Inte så afrikansk, dvs inte så skräpig ;), och butiker och caféer längs gatorna. Trevligare än Livingston, men så är det också platsen för en av Afrikas största turistattraktioner.

Vilken naturupplevelse Victoriafallen är!! Nu var det mer vatten och från den här sidan ser man hela vidden av fallen på ett bättre sett. Det var verkligen värt att ta svängen in i Zimbabwe för att se fallen från den här sidan. Ett av världens naturliga sju underverk mitt inne i Afrika.

Eftermiddagen spenderade vi på anrika Victoria Falls Hotel, byggt 1904 som ackommondering till arbetarna som skulle bygga järnväg mellan Kairo och Kapstaden. Vi satt på verandan med utsikt över den höga bron mellan Zimbabwe och Zambia och drack afternoon tea. Helt i min smak! Vi hade såklart gärna även bott här, men vi valde ett något mer modest hotell och efter tre nätter i tält var det inte så dumt med en hotellsäng och riktigt badrum!

Chobe National Park

Dag två i Kasane tog vi Amaroken och körde in i Chobe National Park. Nu blev det lite sandkörning igen, men inte alls som när vi var här sist. Vi körde alldeles utmed floden och såg massor av djur längs med hela strandremsan, bufflar, antiloper, giraffer, warthogs, flodhästar, fish eagels... Och under ett par buskar hittade vi fyra lejon som låg och slöade sig!

Efter förmiddagsturen valde jag att slappa med en bok vid poolen :) Sen blev det lunch på Chobe safari lodge, där vi bodde sist vi var här. Härligt afrikansk och strulig kypare, men vi fick vår lunch i alla fall. Sen hade vi bokat in oss på en båtsafari på floden. Detta är ett fantastiskt bra sätt att se mycket djur och komma riktigt nära! Det finns en ö mitt i floden som är grön och fin och dit simmar de djur som kan och vill. Sen kan de gå där och beta hela dagarna, utan att bli störda av rovdjur eftersom rovdjuren inte gillar att simma. Vi såg horder av elefanter och bufflar, stora gäng med flodhästar, många krokodiler i olika storlekar, vackra fåglar och massor mer. Vi hade en önskan, och det var att se en puku, en sällsynt antilop som bara finns här och på ett ställe till. Sist vi var här lyckades de inte hitta den åt oss, men nu körde kaptenen extra långt upp längs floden och där var de! Tyvärr blev det ingen bild för avståndet var lite långt. Efter tre timmar på vattnet avslutades turen i den fantastiska afrikanska solnedgången. Den är så vacker och speciell pga alla dammpartiklar som finns i luften här. 

Roadtrip i södra Afrika

Redan efter en natt i Dainfern hade vi packat Amaroken för att bege oss på en veckas campingtur genom Botswana och Zimbabwe. Patrik som redan varit här i tre veckor hade förberett det mesta, sett över utrustningen och inte mist kollat att bilen var fit for fight. Låsmuttern till hjulen har vi nu full kontroll på... Och alla papper man måste ha med för att resa över gränserna här. 

Den första etappen blev Johannesburg till Francistown i Botswana. Samma väg som vi körde hem från Botswana-turen i oktober. Bra väg hela vägen och inga konstigheter vid gränsen. Det tog lite längre tid än beräknat, så väl framme vid charmiga Woodlands Stopover var det bara att snabbt slänga upp tälten och göra iordning vårt läger. Men vi är ju vana campare vid det här laget, så det var inga problem :) Däremot var vi inte riktigt förberedda på hur kallt det blev... Helt stjärnklart och en temperaturskillnad på drygt 25 grader mellan dag och natt. Så vi frös!!! Några av oss blev på uselt humör dagen efter. Ja, ja... 

Nästa morgon fortsatte vi norrut till Kasane, även denna väg har vi kört förut. I Botswana går alla djur fritt, så efter ett tag dyker det upp elefanter och annat vilt längs vägen. Det gör bilfärden spännande, men man ska absolut inte köra när det är mörkt. 

Kasane är lite av en turistort med både hotell, lodger och campingplatser. När Patrik bokade resan för flera månader sen var det fullbelagt nästan överallt och vi fick en av de sista campingplatserna i stan. Men det var ett trevligt ställe med bra faciliteter. Fullt med andra turister, de flesta från Europa. Och här var det betydligt varmare, skönt! Över 30 grader på dagen och ingen frös på natten. 

Jag gillar att campa här! Skulle absolut kunna tänka mig en längre tid på resa med bil och campingutrustning. Det skulle dock ABSOLUT inte pojkarna (förutom möjligen Sebbe som tycker det är mysigt med tält och älskar djur och natur), så det får bli när vi slipper släpa runt på dem ;) Wi-Fi fungerade däremot riktigt bra här och en och annan Pokemon kunde infångas :) 

Från sommar till vinter

Sen en vecka är vi tillbaks i Dainfern efter en lång härlig sommar i Sverige. Här på södra halvklotet är det fortfarande vinter. Men solen skiner varje dag! Så dagarna är varma, men kvällar, nätter och morgnar kalla. Och kallast är det inomhus. Husen har ingen isolering och är byggda i betong och sten. Bra för svalkan på sommaren, men lite väl kallt på vintern. Då är det ylletröjor och varma sockor som gäller.

Naturen är också så annorlunda här såhär års. Allt är brunt och visset, inga löv på träden och gräset är brunt. Solen dalar tidigt och ljuset påminner om soliga höstdagar i Sverige. Och så är det väldigt torrt, nu har det inte regnet på flera månader. Och det senaste året har ju dessutom varit extraordinärt torrt i hela södra Afrika. Alla hoppas på mer regn i år.

Nu ser vi fram emot ännu ett läsår i Johannesburg, det känns härligt att vi nu är här alla fem igen! Vi längtade tillbaks de sista veckorna på sommarlovet, efter våra vänner här, skolan och våra saker. Jag har saknat min drejskiva mest och drömt om att dreja igen. Sebbe ser jättemycket fram emot att börja middle school. Och Alexander skall börja jobba hos Patrik. För Johannes blir det ett mellanår innan IB börjar. Och jag kanske gör en nystart med golfen, om jag har tid ;)