Hwange är Zimbabwes motsvarighet till Kruger, men i Kruger är du aldrig ensam och oftast är det ganska "crowded". Men inte här... Vi mötte en annan bil som lämnade den restcamp som vi skulle till. Väl framme vid Robins Camp, undrade vi lite var vi hamnat. En stor restcamp, med säkert 30 stugor, men i stort sett helt tom. Den var byggd 1934 och det kändes som inget hade gjorts där sen dess. Mycket enkel standard, en före detta pool som var helt igenvuxen, en stängd butik med lite torrvaror på hyllorna och en skylt som antydde att det skulle finnas en resturang. Men det gjorde det inte. Däremot en bar som faktiskt hade både sprit och personal! Dessutom sydafrikanska TV-kanaler som visade OS ;) Flera av fönstrena i huvudbyggnaden var trasiga och hela stället var helt enkelt väldigt förfallet. Vi hade hyrt två stugor, som var enkla men rena. Inredningen var inte direkt ny. Jag och pojkarna var minst sagt lite skeptiska till detta arrangemang, Patrik tyckte nog att det var ganska fantastiskt. Jag har aldrig känt mig mer "in-the-middle-of-nowhere" och ville helst inte tänka på att någon av oss skulle bli sjuk eller att bilen skulle paja ihop. Det kändes helt enkelt ganska spooky. Personalen var det inget fel på, de var vänliga och mycket hjälpsamma. Men det måste vara en minst sagt påver tillvaro på detta ställe. Och när man tänker på att Mugabe inte har råd att betala sina statsanställda kändes det riktigt kymigt.
Vi gjorde en eftermiddagstur i parken och fick se en fantastisk elefant-sighting vid ett vattenhåll. Det var säkert 40 elefanter som drack och mumsade på träd och buskar på andra sidan ett vattendrag. Så vackert, nästan magiskt - bara vi och elefanterna! Jag tycker för övrigt att elefanter gör sig bäst på lite avstånd ;)
Som tur var hade vi handlat lite färskvaror i Vic Falls, så vi kunde laga middag. Patrik tog fram sina båda poitjegrytor och lagade mat över öppen eld. Absolut bästa sättet att laga mat i bushen! Och vi hade en riktigt mysig kväll på denna gudsförgätna plats med god mat, kortspel och en fantastisk stjärnhimmel.
Morgonen efter en förvånansvärt god natts sömn, bestämde jag och Patrik att vi skulle dra hemåt. Pojkarna hade definitivt fått nog av campinglivet och suktade efter internet och datorer, jag tyckte också att jag sett tillräckligt av detta öde ställe och maten var i princip slut. Så efter frukost och packning körde vi därifrån. Vi körde en dryg timme genom parken till den närmaste gränsövergången till Botswana. Det kan inte vara många som passerar detta ställe. Det kändes faktiskt som en lättnad att bli utstämplad från Zimbabwe, men sen tog det en stund för polismannen att godkänna att vi lämnade landet. Han skulle se alla papper mycket noga, tittade igenom hela bilen och undrade om det verkligen var ett tält vi hade på taket. Men till slut hade han inget annat val än att släppa igenom oss. Och in till Botswana är det aldrig några problem, de är alltid så trevliga där! Det blir ett väldigt stämplande i passet när man reser i Afrika, de älskar stämplar. Den här resan har upptagit tre sidor i mitt pass.
En till natt i tältet blev det innan vi kom tillbaks till Joburg. Ännu en spännande resa i Afrika som ger mersmak. Jag tror dock inte att jag behöver åka till Zimbabwe igen, definitivt inte till Robins Camp. Pojkarna kanske inte följer med nästa gång... Alexander vill hellre åka till Nordkorea än campa i Afrika :) Men Patrik är nog redo att ta Amaroken på ytterligare turer när som helst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar