På andra sidan ön låg en liten fiskeby och där stannade vi för att äta lunch. Med på båten var inte bara de tre männen som seglade den utan även två kvinnor som skulle laga den medhavda maten. Fisk och ris och lite annat tillbehör. Medan de lagade mat, så strosade vi längs stranden och betraktade livet i den lilla fiskebyn. En grupp fiskare kom in med en jättefångst stora fiskar som delades upp mellan alla familjer i byn. Barnen lekte på stranden. Byn består av ca 100 invånare som alla livnär sig på fiskeri. Ett fattigt och enkelt liv, men ingen brist på mat. Som i de flesta afrikanska byar lever man i ett slags kooperativ eller som en storfamilj. Alla ser efter alla och delar på resurserna. Men hålla rent och snyggt är de väldigt dåliga på. Infrastruktur för att ta hand om skräp saknas, liksom medvetenhet om miljöpåverkan.
Lunchen smakade utmärkt, och sent omsider anlände vår båt till stranden. Nu bar det av till Emerald sea, en del i havet med smaragdgrönt vatten. Underbart vackert och väldigt inbjudande. Vi hade hoppats på lite snorkling med det var för mycket sjö. Istället blev det bad på en helt tom strand. Alla andra turister hade nämligen begett sig tillbaks i sina segelbåtar, eftersom de förmodligen kommit iväg mycket tidigare på förmiddagen än vi. Och det var när vi skulle vända hemåt som det äventyrliga började.
Segelbåtarna här är av det mycket enkla slaget och kan inte slå. Alltså måste man ta ut kurs och få vinden rätt från start. Vi behövde ta ganska rejält med höjd för att pricka in i gattet som ledde in till Ramena. Nu var det högvatten igen, så det var inget bekymmer med sandbanken. Men den lilla motorn som segelbåten var försedd med gav upp innan vi hade hunnit tillräckligt långt ut! Så vi hissade segel och seglade mot gatten i förhoppning om att det skulle vara tillräckligt ändå. Och nu var det höga vågor! Oj, så blöta vi blev, men det kändes fortfarande väldigt roligt och vi skrattade mest. Stackars Roberto såg dock lite blek ut och var nog tacksam att han hade gäster som var sjövana :) Flytvästar hade vi naturligvis inte, även om det fanns en hög i båten. Dessa hade inte passerat livräddningssällskapets inspektioner, det är ett som är säkert.
Förutom att det var väldigt vågigt och vi var blöta såg det ganska lovande ut. Ända tills det blev lite strömt och vi drog rejält åt höger. Vi landade nästan på halvön igen, kanske 50 meter fel. Och motorn ville förstås inte starta. Då blev planen att lägga ankar, hala seglet, vända båten och flytta seglet till andra sidan. Sen seglade vi ut på havet igen för att ta ny höjd. Och nu började solen dala ordentligt och vi insåg att vi inte hinner tillbaks innan det är helt mörkt. Det började kännas lite kymigt och vi undrade stilla vad som skulle hända om vi misslyckades med även detta försök. Övernattning i den lilla fiskebyn framstod som det troligaste alternativet och det kändes väl sådär. Speciellt som att vi alla var genomblöta.
När vi väl kommit ut tillräckligt långt var ju problemet att vi måste vända seglet igen. Och det blåste rejält. Då bestämmer sig skepparen för att göra en jipp, alltså svänga runt seglet åt fel håll. Ingen lätt och ganska riskabel manöver i denna blåst. Och vi hade nog kunnat tappa seglet, hua vilken hemsk tanke. Men de tre erfarna seglarna tog i för kung och fosterland och seglet kom på plats, båten vändes åt rätt håll och nu såg det lite bättre ut. Ganska kalla och i mörker gled vi genom sundet och såg ljusen borta i Ramena. Nu kändes det lugnt, vi skulle komma i land. Jag tyckte det var ganska magiskt att glida i mörkret mot stranden nu när vinden mojnat rejält och jag slutat frysa. Patrik hade nog varit mycket mer stressad ute på havet än han vågat visa, så han var fortfarande skakig och frös rejält.
Väl tillbaks i Ramena checkade vi in på ett litet strandhotell och tog varsin varm och skön dusch. Så det hela avlöpte väl till slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar