Mot Maun med förhinder

Det är ganska äventyrligt att resa genom Botswanas nationalparker och man måste förbereda sig noga. Det är också bra att vara flera fordon, så att man kan hjälpas åt om man kör fast i sanden eller dylikt. En förutsättning är ju dock att man faktiskt håller ihop... Mobilmottagningen är dålig, så det är inte helt lätt att komma i kontakt med varandra heller. Med ungefär 5 km kvar till huvudvägen, efter en ganska besvärlig körning genom sanden, så kom vi bort från de övriga bilarna. Vi insåg att vi kört lite för långt västerut, men annars var vi på väg åt rätt håll. Våra vänner kände att de var lite vilse, men efter lite konfererande så kom vi fram till att vi alla var på väg norrut vilket var rätt. Då PANG kör vi på en vass sten i hög fart och vänster framdäck trasades sönder fullständigt. Vi hade precis passerat en åsnekärra och efter en stund kom den förbi oss där vi satt fast i sanden. Innan dess hade ett gäng pojkar från trakten kommit rusande för att hjälpa oss. De började vinscha både domkraft och reservdäck (som sitter fast under bilen). Åsnemannen kom också fram för att hjälpa till. Efter en stund insåg vi att vi saknade ett verktyg i verktygssatsen. På grund av stöldrisken i Sydafrika har alla däck en specialbult som måste lossas med en specialmutter. Denna saknades och vi hade inte kollat detta i förväg eftersom vi inte visste att det var så. Mycket orutinerat naturligtvis och en mindre katastrof! Vi kunde helt enkelt inte få av det trasiga däcket. Sebbe blev förtvivlad och jag bröt halvt ihop. Patrik var lugn och förhållandevis glad, men naturligtvis också förtvivlad eftersom han kände att han missat något väsentligt i sina förberedelser. Det var ju som att åka iväg på dessa vägar helt utan reservdäck, vilket är rent ut dumdristigt. Johannes var mycket cool och försökte peppa med att det ju faktiskt inte hänt något livsfarligt. 

Jag, och Patrik också, var helt säkra på att det var tämligen kört och att vi skulle behöva få tag i en bärgare och att resan kanske till och med var slut efter bara ett dygn. Men efter denna insident vet vi att aldrig underskatta afrikanernas förmåga att lösa problem och att aldrig ge sig. Åsnemannen gick och hämtade sin kompis och tillsammans kämpade de i 40 graders hetta med att försöka få loss vårt däck. Pojkgänget hängde runt bilen hela tiden och var så nyfikna på både oss och på bilen. De var väldigt snälla, men lite för närgångna för Sebbes smak. Men han mjukande efter ett par timmar och lekte lite med dem i ett klätterträd. Johannes var käck hela tiden och pratade med dem. Vi gav de äpplen och dricka, men vågade inte ge bort all vår proviant eftersom vi inte visste hur länge vi skulle bli fast i sanden. De berättade för Patrik att de gillade fotboll och så gärna ville ha en riktig boll och undrade om inte Patrik kunde köpa en till dem. Patrik lovade att om vi fick loss bilen från sanden så skulle de få pengar till en fotboll. De frågade mig om vi inte hade skor som de kunde få eftersom de alla utom en var barfota i den brännheta sanden, och jag kände mig ledsen att jag inte hade en påse skor i bilen. Tänk så mycket vi hade haft hemma som vi hade kunnat avvara. Men nu hade vi bara våra egna skor på fötterna. 

Efter ett antal timmars kämpande, när vi förstod att vi skulle behöva göra om vår resrutt rätt ordentligt, så föreslog männen att vi skulle försöka få in bilen till byn för att komma till en svetsverkstad. Vi hade då också ringt Patriks återförsäljare för råd (och han föreslog också en svetsare) och pratat med våra reskamrater som hittat en bärgare. Bärgaren skulle kunna komma påföljande dag och ta oss till Francistown i helt fel riktning. Men sagt och gjort så körde Patrik mycket försiktigt på fälgen in till byn. Männen och alla pojkarn satt på flaket och var vägvisare! Och vi var så nära, tänk om vi förstått det tidigare... Då hade vi nästan kunnat promenera in till byn. Så när solen började dala befann vi oss på en liten bakgård där den lokala svetningsverkstaden höll till. Två bröder ägde firman och dem fick vi ringa efter eftersom de var i kyrkan en söndag som denna. Patrik tog fram några kalla drycker och lite snacks som vi åt tillsammans med våra räddare. Och pojkarna fick 60 pula (knappt 60 kronor) till en ny fotboll! Genast rusade de iväg och en halvtimme senare kom de tillbaks med bollen och lite dricka som pengarna också räckte till. Så roligt! Jag bad att få ta lite kort och det tyckte de var jätteroligt. Jag fick visa bilderna om och om igen på digitalkameran och de pekade och tyckte att en den ene och en den andre såg bäst ut.

Med svetsarbröderna väl på plats tog det ungefär en halvtimme för dem att få loss däcket. Helt underbart!!! Det trodde jag aldrig. Patrik belönade våra hjältar mer än de hade förväntat sig och betalade för svetsningen. Jag gav åsnemannan Sebbes fotbollströja att ge till någon av pojkarna som den passade. Så nu springer förhoppningsvis en liten pojke i Gweta runt i en gul Sverige-tröja med nummer 10 på ryggen. Samma tröja som två dagar tidigare använts i nationernas parad på AISJ. Tänk om jag haft tröjor till hela laget!

När mörkret föll över Gweta fick vi det sista rummet på byns lodge. När vi klev in frågade de om Patrik var Amarok-mannen eftersom ryktet spridit sig. Ölen i baren och middagen efteråt smakade fantastiskt. Mitt förtvivlade humör hade vänts till glädje och tacksamhet och vi var alla så lyckliga över att vi faktiskt skulle vara på banan igen redan nästa morgon och kunna återförenas med våra reskamrater!